Det som kanske förenar oss mest är kampen mot förtrycket. Men annars är vi lika olika som alla andra med olika politiska agendor, skriver Tasso Stafilidis.
Det som kanske förenar oss mest är kampen mot förtrycket. Men annars är vi lika olika som alla andra med olika politiska agendor, skriver Tasso Stafilidis.

Priderörelsen är inte en homogen grupp med samma åsikter och visioner, skriver Tasso Stafilidis.

Den här kolumnen är ett samarbete med Europride. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

För snart tjugo år sedan jag gick i min första parad, på Europride i Stockholm. En månad senare blev jag invald i Sveriges riksdag, det visade sig att jag var den enda som var öppet gay av de 349 ledamöterna och den tredje genom tiderna. Jag hängde ut en regnbågsflagga i fönstret på mitt arbetsrum i riksdagshuset. Riksdagens växel blev nerringd och jag fick plocka ner flaggan.

Inte ens priderörelsen är en homogen grupp människor med samma åsikter och visioner.

Efter åtta år i riksdagen och snart tjugo år som aktiv inom hbtq-politiken så ser jag vilken avgörande betydelse pridefestivalerna och paraderna har haft. Inte bara som mötesplats mellan hbtq-organisationer, politiker och hbtq-personer utan som en arena för kunskapsfördjupning, diskussioner och debatt. Men inte ens priderörelsen är en homogen grupp människor med samma åsikter och visioner. Det som kanske förenar oss mest är kampen mot förtrycket. Men annars är vi lika olika som alla andra med olika politiska agendor.

LÄS MER: Kolumn: Hbtqi-personers mänskliga rättigheter – en elitidrott?

Det finns olika grupper och enskilda individer som för sin kamp, utifrån sin övertygelse. Några av dem är inte intresserade av samarbete, vissa säger att det ställer ännu högre krav, en del är separatistiska, vissa exkluderar de som inte tycker som de själva, en del är emot myndigheters och näringslivets medverkan, några vill exkludera politiska partier etc. De är givetvis lika fria att föra sin kamp som alla oss andra men allt för ofta utger de sig för att föra den riktiga kampen på det rätta sättet, som de enda rättmätiga uttolkarna. De väljer ofta konfrontation och det är de fria att göra.

Den Priderörelse jag tillhör är den som inkluderar och gör skillnad på riktigt. De senaste tjugo åren är ett bevis på detta då pridefestivalerna, med Stockholm pride i spetsen, bidragit till verkliga lagreformer och kunnat påverka arbetsgivare inom såväl offentlig som privat sektor att bli bättre arbetsgivare genom att motverka kränkningar och diskriminering på arbetsplatserna.

LÄS MER: Kolumn: Göteborg ska aldrig igen vara känt som ”bögknackarstad”

Den priderörelse jag förespråkar riktar blickarna utanför våra egna landsgränser och försöker påverka och sätta press på de ca 80 länder som fortfarande kriminaliserar homosexualitet och de ca 60 länder som inte accepterar transpersoner. Europride 2018 i Stockholm och Göteborg sätter strålkastarljuset på förtrycket och hoten både där och här, för det handlar om oss tillsammans, vår gemensamma kamp.

Tasso Stafilidis, ordförande för West pride, hbtq-festivalen Göteborg

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset