Att påpeka att även föräldrar måste följa regler för vad som är acceptabelt beteende i offentliga rum är inte populärt, skriver Erik Torstensson.
Att påpeka att även föräldrar måste följa regler för vad som är acceptabelt beteende i offentliga rum är inte populärt, skriver Erik Torstensson.

Att ungarna inte blir helt förtappade borde ligga i vårt gemensamma intresse och det ändras inte bara för att somliga känner sig kränkta när man påpekar att deras föräldraskap har förbättringspotential, skriver Erik Torstensson.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Som barnlös får man sällan gehör när man erbjuder vänner och bekanta tips för hur de bör agera som föräldrar. Jag säger ”använd inte sötsaker som belöning” och ”lägg undan mobilen” men får bara suckar och mordiska blickar i retur. Tydligen kan endast föräldrar förstå hur djävulska ungarna kan bli utan ständiga mutor.

Att påpeka att även föräldrar måste följa regler för vad som är acceptabelt beteende i offentliga rum är inte heller populärt. Säg att man skulle be en pappa att sänka ljudet på sin treåriga dotters ipad som sprider missljud i kupén på X2000. Då skapas genast förvirring och pappan får ett frågande och lätt irriterat ansiktsuttryck som signalerar: ”Jag är ju småbarnsförälder, normala regler för vett och etikett gäller varken mig eller min lilla ögonsten. Det fattar du väl?”
Nej, jag fattar det inte.

Får vi barnlösa, som osjälviskt erbjuder er andra vägledning under småbarnslivets olika skeenden, den uppskattning vi förtjänar?

Samma sak om man ber en skara mammalediga mammor att flytta på barnvagnarna som står felparkerade kors och tvärs på ens lokala fik. Har jag kanske något bättre förslag på var de bör ställas? Det har jag förstås inte, men jag hyser en from förhoppning om att barnvagnsbrigaden en dag ska förstå att föräldraskapet inte kommer med en licens för att skapa total normupplösning i samhället.

Sämst stämning blir det om klimathotet kommer på tal när man är i sällskap med småbarnsföräldrar. Då ska man helst undvika att påpeka att barnavlandet är den kanske främsta orsaken till global uppvärmning av alla. Det må kanske vara ett faktum att föräldrar förtjänar att ha betydligt mer klimatångest än vi andra eftersom de befolkar världen med nya resursslukare, men den insikten gör man klokt i att behålla för sig själv.

En gång, innan ovan nämna lärdomar hade hunnit sjunkit in, hörde jag mig själv säga: ”Jag tror att han fryser”. Det var mitt i vintern och ett par minusgrader ute, men pappan som förstrött puttade barnvagnen framför sig med blicken fixerad på sin mobil reagerade inte som jag hade hoppats. Han måste ha varit inne i sin egen trotsålder (eller kanske han aldrig kommit ur den?) för han vägrade bestämt att sätta på den gallskrikande tvååringen mössan och vantarna som låg i korgen bredvid. I stället fick jag ett ”Vem fan är du?” tillbaka och så var samtalet avslutat.

LÄS MER: Debatt: Därför lades utredningen om ordningsvakterna i t-banan ner

Tro nu inte att jag påstår att det här med att ha barn är enkla saker, det gör jag inte. Jag menar bara att när vi nu lever i ett samhälle där vi ibland tvingas umgås med andras ungar (och deras vårdnadshavare) kan vi väl åtminstone hjälpas åt för att göra samvaron något mer uthärdlig. Att ungarna inte blir helt förtappade borde ligga i vårt gemensamma intresse och det ändras inte bara för att somliga känner sig kränkta när man, sakligt och i all välmening, påpekar att deras föräldraskap har förbättringspotential.

Det finns nog ingen quickfix för detta samhälleliga bryderi, men en fråga kan vara värd att ställa för vidare diskussion:
Får vi barnlösa, som osjälviskt erbjuder er andra vägledning under småbarnslivets olika skeenden, den uppskattning vi förtjänar?

Erik Torstensson, public affairs-konsult på konsultbyrå

LÄS MER: Så här debatterar du i Metro

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset