Där står du i en tom lägenhet. En lägenhet där du för 18 år sedan klev över tröskeln med din nyfödda som nu själv ska söka de jobb som du just nu kanske själv söker, skriver Niklas Gerholm.
Där står du i en tom lägenhet. En lägenhet där du för 18 år sedan klev över tröskeln med din nyfödda som nu själv ska söka de jobb som du just nu kanske själv söker, skriver Niklas Gerholm.

Jag var ju upptagen med att tvätta och ansöka om semester. Kan jag få ett liv till? Tyvärr. Det var det enda. Hur mycket jag än omfamnar livet och stannar upp i det varje dag så passerar det. Och det gör fan ont, skriver Niklas Gerholm.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Jag är så trött på att tänka på att jag ska dö. Nu ska jag inte dö. I alla fall finns det inget som tyder på det så det är bara att leva i nuet och mindfullnessa utav bara helvete. Jag gör bara saker som är roliga. Jag har en underbar familj omkring mig och kan jobba med det jag vill. I stort sett finns inga moln på den 45-åriga himlen. Jag är i bra form och håller vikten men är ingen sundhetsmänniska av gigantiska mått för jag gillar vin och god mat. För mycket.

Hur mycket jag än omfamnar livet och stannar upp i det varje dag så passerar det. Och det gör fan ont.

Men jag tänker för ofta på tidsmarkörer. För låt mig säga så här: så länge du inte har barn så märker du inte av tiden mer än att du kan festa sämre och måste träna mer. Och kanske att du ändrar åsikter från att leva för stunden till insikten att det finns en morgondag. Kanske tänker du att du borde skaffa barn, borde fixa det där jobbet och att dina föräldrar blir äldre men föräldrar dör ju inte eller hur? De kommer ju alltid finnas där. Dina föräldrar är Första nivåns tidsmarkör.

Då de dör, och det gör de, så kommer du troligen börja tänka att ”nu är jag lika gammal som mamma då hon fick mig” eller ”lika gammal som hon då hon flyttade in där jag är uppvuxen”. Då får du några aha-sköljningar. När du får barn så kommer den ultimata aha-sköljningen. Den som talar om för dig vad du gjorde i ditt barns ålder och hur snabbt ditt barn bli äldre. Hur hon inte är sex år längre med en underbar naivitet och vilja att älska dig besinningslöst. Hej hej tonår och så flyttar hon ut och där står du i en tom lägenhet. En lägenhet där du för 18 år sedan klev över tröskeln med din nyfödda som nu själv ska söka de jobb som du just nu kanske själv söker. Tänk dig några dammtussar som singlar ner i ditt varma soldränkta vardagsrum som vilar i tystnad där det nyss hördes barnskrik och du snubblade på Barbieslott eller legoskepp. Swoosh! ”Vad var det?” ”Det var livet som passerade förbi.” ”Va. Vänta. Det fattade ju inte jag. Jag var ju upptagen med att tvätta och ansöka om semester. Kan jag få ett till?” ”Tyvärr. Det var det enda.”

LÄS MER: Maja Schiöler: Jag hatar håret på mina ben – men låter det ändå växa

Kanske är det då man ska tänka på döden som jag redan gör. Men andra halvlek är liksom redan påbörjad. Kanske bör vi som ser tidsmarkörer som något oönskat fråga oss om vi egentligen är rädda för det vi inte kan kontrollera? För kanske handlar det här om kontroll? Oaktat vad det handlar om – det är svårt att inte känna hur livet springer ifrån en då man hör Den blomstertid nu kommer sjungas av barnen på skolavslutningen där man själv satt och längtade till landet som sjuåring i en sjuttiotalsatmosfär med rotmos, Drutten och Gena och manchesterjeans.

Hur mycket jag än omfamnar livet och stannar upp i det varje dag så passerar det. Och det gör fan ont. Nej det blir inget poppigt livsbejakande avslut på den här krönikan – det får de på Må bra-redaktionen jobba fram. Jag vill bara krama min dotter då jag skriver det här. Men hon är upptagen med livet. Och sin längtan till landet.

Niklas Gerholm

Om skribenten:

Ålder: 45 år.
Ort: Stockholm.
Sysselsättning: Podcastproducent, standup-komiker, digital entreprenör.

Så här gör du för att debattera i Metro:

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset