ALEXANDRA  PASCALIDOU: Jag tänker att hjärtan härdas i en värld av orättvisor. 

Jag tänker att jag emellanåt får andnöd när jag ser unga som sträcker ut en hand avvisas. När de inte lyckas tränga igenom bruset och bryta sig loss från sina osynliga kedjor om inte deras kvarter brinner. Jag tänker på dem som drömmer bakom betongfasaderna. Jag tänker på dem som vill göra världen vackrare men vingklipps innan de börjat flyga. De som förenas i sin tro på demokrati men misstänkliggörs som om de vore kriminella gäng.  

Alla sa att förortsungarna borde engagera sig. Alla sa att det lönar sig. Alla sa att var och en ska ta hand om sin egen skit och bli sin egen lyckas smed. Alla sa: Skyll inte på alla andra. Gör skillnad själva. 

När gräsrotsrörelserna Megafonen i Stockholm och Pantrarna i Göteborg gjorde det alla sa, när de samlades och sträckte på sig, tog ton och drog i gång läxläsning och manifestationer möttes de av massiv misskreditering. En uppvisning i makt och en uppläxning om vad man får tycka och tänka och tolka in i sitt eget liv. 

I magasinet Neo kallar Ivar Arpi ungdomarna för ”apologeter för kriminella och våldsamma aktivister”. Han anklagar dem för att ha en ”egen agenda”. Som om han själv inte har det. Han anklagar dem för att polarisera samhället i ”Vi och Dom”. Som om han och resten inte redan gjort det. Som om Megafonen hade makten att slå in en kil i ett samhälle. Det är lättare att sparka neråt och slicka uppåt. 

Jag tänker att bilderna ibland skär sig. Skärvor som inte går ihop. Det finns flera olika berättelser om fjolårets Husby-händelser. Några av dem trängde bort väderprognoserna från löpsedlarna. De som folk med landställen läser för att kunna planera plantering och middagar på altanen. 

Världspressen som tidigare rapporterat om upplopp i Paris, London, Aten, Madrid och Tahrirtorget skrev förvånat om välfärdslandet: ”Even in Sweden…” 

Det var som att någon hällt bensin på betongens ­svidande sårskorpor. Den mediala multiplikationseffekten spred lågorna som en löpeld. Några nappade. För att de var nedknarkade eller nedvärderade eller någonting däremellan. Men skulden smittade av sig även på de som var oskyldiga. Som den unga, frustrerade fritidsledaren jag mötte häromdagen. Hon kämpar för rätten till det alla har rätt till – en bra skola, arbete och bostad. ”De borde skicka hit landets bästa lärare
i stället för fler poliser” säger den späda och vältaliga tjejen som systematiskt ställs till svars för våldet som drabbade hennes förort. ”Tar du avstånd från våldet?” envisas frågeställare. Som vore hon medskyldig. Som om hennes ord om upprättelse och krav på rättvisa och likabehandling vore en molotovcocktail. Det är sådana som hon, förstagångsväljare, som partierna just nu jagar för en röst. För att de alla tror att de är bättre på att föra hennes talan. 

+ Mitt favoritprogram Konflikt i P1, SR, flyttar till förorten Vårberg I Stockholm.

- Döden. Som tog ifrån oss Oscarsvinnaren Malik Bendjelloul. Bara 36 år gammal. 

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset