Kriminaldebatten har blivit tråkig
Kriminaldebatten har blivit tråkig

Vi som följde den kriminalpolitiska debatten innan Thomas Bodström blev justitieminister minns hur det var: På ena sidan den svenska folkhemsmodellen med tolerans, förlåtelse och brottslingarna i centrum. På den andra sidan konservativa krav på hårdare tag, personligt ansvar och brottsoffren i fokus.
Just kriminalpolitiken är ett av de få områden där borgarna alltid har fått högsta betyg även från socialdemokratiska väljare. Ingen av de tidigare s-märkta justitieministrarna har dock varit beredda att offra sin ideologiska övertygelse i syfte att plocka hem de extra mandat som de borgerliga idéerna skulle kunna generera.
Med Bodström är det annorlunda. Han är en skicklig spelare på den politiska arenan och framstår mer som pragmatisk än ideologisk. I en fråga som av tradition har ägts av det borgerliga blocket har han lyckats med konststycket att ”göra en Reinfeldt” av kriminalpolitiken: att sno motståndarlagets argument rakt av och i övrigt låtsas som om det regnar.

Fler poliser och fängelser, ”obegränsade resurser” mot den grova brottsligheten och pannornas djupa veck över den kriminalitet som per definition alltid har ökat i den politiska debatten. I dag kan man nära nog lägga karbonpapper mellan regeringens och borgarnas kriminalpolitik.
Och inte nog med det. När det gäller Bodströms konservativa lagförslag om buggning så har han lyckats så väl i sin politiska gärning att den borgerliga alliansen har sprängts i bitar på egen planhalva. På ena sidan står moderater och folkpartister som hyllar buggningsförslaget och på andra sidan kristdemokrater och centerpartister som är beredda att ge det nådestöten i riksdagen.
Sådant är mumma när det är valår! En öppet blottad klyfta i den borgerliga heligheten är tusen gånger mer värt för Bodströms parti än att få igenom själva buggningslagen i riksdagen.
Detta framgick också tydligt när Kriminalistföreningen höll debatt i Stockholm i tisdags. Bakom Bodströms blossande kinder kunde man skönja en stark vittring av politisk triumf när han villigt recenserade borgarnas oenighet i buggningsfrågan: Den ”kastar ett löjets skimmer över det politiska arbetet” och är ett uttryck för ”larv”, för att nu citera justitieministern.
På andra sidan podiet satt borgerligheten och slokade med öronen. När justitieutskottets ordförande Johan Pehrson (fp) försökte utmåla miljö- och vänsterpartisterna som Bodströms ”vice justitieministrar”, så föll skämtet platt till marken. Alla vet ju att sossarnas samarbetspartier inte har haft mycket att säga till om när det gäller just dessa frågor.

Nej, flum- och velourpolitiken är numera bortstädad ifrån sossarnas kriminalpolitiska agenda. Kanske har man kommit till insikt om mänsklighetens mörkare sidor, kanske handlar det om en förslagen valtaktik i den eviga kampen om regeringsmakten. Själv saknar jag i varje fall 90-talets friska debatt om ”svängdörrar på Kumla”.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset