"Hatarna har alltid funnits, det är bara att de nu har internetuppkoppling", skriver Johan Norberg.

Den här veckan bjöd på en motbjudande påminnelse om att Sverige inte är skonat från verklig rasism. Det går liksom inte att förklara bort något som en folklig reaktion mot en arrogant elit, när den man ger sig på är en liten pojke i Åhléns luciareklam. På grund av hans hudfärg.

Vi ska å andra sidan inte överdriva omfattningen. Hatarna har alltid funnits, det är bara att de nu har internetuppkoppling. Men det finns en betydligt vanligare reaktion, som inte är rasistisk, utan allmänt maggropskonservativ, som gör att varje debatt om luciatåg och jultraditioner blir så absurt infekterade. ”Varför”, frågar de indignerat, måste ni förändra de gamla fina traditionerna som jag är uppvuxen med? Varför ska ni ständigt hålla på med ”kulturell appropriering”, som det heter från den identitetsvänster som också avskyr det, med delvis andra förtecken. Varför ska lucia t ex plötsligt vara mörkhyad – eller en pojke?

LÄS MER: Johan Norberg: Därför rakade Leonard Cohen av sig Castroskägget

Frågan framstår som rörande oskyldig när det handlar om en högtid där vi svenskar firar en (förmodligen) mörkhyad siciliansk martyr genom att låta henne hänga med pepparkaksgubbar och tomtenissar. Vårt luciafirandes minimala anknytning till Sankta Lucia är en läxa i hur kulturer alltid är i rörelse, alltid approprieras, omtolkas, missförstås och remixas. Det är i själva verket det som är kultur – något som förändras när vi gör det.

I mina förfäders Ångermanland var Lussi inte något helgon, utan en jätte från bergen, som under lucianatten anförde andeväsenas skara. Enligt den gamla kalendern var det den längsta natten, då man måste hålla sig uppe och vaka med ljus. Man slaktade julgrisen och festade till en sista gång inför julfastan. Den kristna kyrkan ville oskadliggöra folktron genom att göra om det till festdagen för ett rätt harmlöst helgon. Så sent som 1721 införde den svenska staten ett förbud mot att ”löpa omkring gator och gränder med den sk juhlbocken, stiernan och andra fåfängeligheter”.

I början av 1800-talet började vissa finare hem i västra Sverige med lucior med ljus i håret. Ibland var det en man, ofta var det många lucior. Men 1927 utlyste Stockholms Dagblad en uppmärksammad omröstning om att utse en lucia, som skulle se ut som motsatsen till ett bergtroll, och höll sedan ett luciatåg. Där återfanns nu även stjärngossar, som hämtats från annandagens staffansvisor, som sjöngs av ynglingar som gick runt bland stugorna och sjöng för pengar och ofta avslutade med hot om att slå in fönstren om de inte fick något med sig. De blandades nu ihop med de tre vise männen och fick tåga med tomtenissar och pepparkaksgubbar för att de minsta skulle känna sig inkluderade. Otroligt hädiskt, tyckte många. Varför ska ni förstöra alla gamla fina traditioner som jag är uppvuxen med?

Pisa-resultaten. Skönt att resultaten går uppåt i den svenska skolan, främst för att lärare och elever kan få lite lugn och ro och slipper politiska panikåtgärder.

Pisa-debatten. Nu är vi ungefär tillbaka i förrförra mätningen, före raset 2012. Tänk om det bara var ett tillfälligt mätfel 2012? Tänk så många käpphästar som i så fall varit ute och ridit i onödan.

LÄS MER: Johan Norberg: Obama beredde väg för Trump

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om traditioner