FRIDAH JÖNSSON: Jag läste ett så fantastiskt citat häromdagen. Mando Diao blev intervjuade i DN och Gustaf Norén sa ”Jag orkar bara inte med tuffingar längre. Jag slutade högstadiet för tjugo år sedan”.

Jag känner exakt som Gustaf Norén fast vi känner helt olika. Jag orkar inte heller med tuffingar och hatare, men där Norén går vidare och fortsätter kämpa så märker jag hur min egen kraft börjar sina och nu har jag kommit till punkten där jag lägger jag mig platt på marken.

Jag vill inget annat än att kämpa. Mitt mål är enkelt: Det ska vara rättvist för alla. Men det finns så ofrånkomligt många idioter ute i vår värld, på våra gator och i våra kommentarsfält som tycker att självklart ska det vara rättvist men kvinnor får faktiskt ta för sig lite mer och invandrarna får sluta komma hit och leva på bidrag, och nu vet jag inte längre om det finns några vägar kvar att gå för att ändra deras synsätt.

Jag har försökt få över dem på min sida i fem år. Jag har skrivit aggressiva kolumner, jag har skrivit kolumner som ”men hörrni, har ni tänkt på att män också kan bli kränkta?”, jag har skrivit kolumner i form av öppna brev, jag har skrivit kolumner där jag bara radat upp sexistiska händelser under ett helt år, jag har läst upp deras åsikter rakt upp och ner i Uppdrag Granskning, men inget funkar.
Och jag ser Fatta-gänget på barrikaderna och jag läser om Gudrun Schyman som åker på homepartyn gratis och jag hör om vänner som arrangerar demonstrationer och jag blir så otroligt och smärtsamt avundsjuk.

Jag vill också brinna, allt jag vill är att fucking brinna men jag vet inte hur man gör längre. Det känns som en så hopplös tid. Det spelar ingen roll hur mycket Feministiskt Initiativ går framåt eller hur många fler kvinnor än män som är med i Melodifestivalen, plötsligt lägger en kvinna upp en bild på Twitter där hon har orakade ben och så kommer mordhoten och de äcklade kommentarerna.

Jag hatar att kvinnohatarna håller på att tysta mig. Jag hatar att jag börjat tänka ”vad ska jag skriva om den här veckan, inte om jämställdhet i alla fall”. Jag hatar att jag blivit som en grå politiker som inte uttalar sig ett dugg om feminism.

Min mätare för tålamod och ork till att diskutera jämställdhet är nere på blinkande illröd nivå. Jag vill så, så, så gärna att den ska bli grön igen men jag vet inte hur. Det känns som att det är för många som är anti, för många som tycker att jämställdheten har gått för långt, för många som skickar hot till kvinnliga skribenter programledare högstadieelever.

Lyckas jag mota bort en antifeminist kommer det tio till. Jag vädjar till alla er som fortfarande orkar twittra, demonstrera och ta debatter i lunchrum och i TV: Ge mig styrka. Jag fattar inte hur man vinner.

+ Jag är nog ensam om att tycka följande men jag gillar verkligen ”Welcome to Sweden”.

– Om man välkomnar SD är det ”precis vad SD vill”, om man protesterar mot SD är det ”precis det SD vill”.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset