Kvinnor offras på ”geniets” altare
Kvinnor offras på ”geniets” altare

CISSI WALLIN. Ett skruvat (men spännande) geni? En känslig konstnär med ett mytomspunnet mörker? En man vars demoner aldrig ska kopplas samman med hans mästerverk? Eller bara en sjuk och farlig människa som borde ha blivit persona non grata för längesen? 

Jag läser om Woody Allen. Och tänker samtidigt på en annan stjärnregissör; Roman Polanski. Erkänd pedofil. Eller för den delen; Stig Larsson. Vår egen svenska, och jo stundom hyllade stjärna. Välkänd författare. Och självutnämnd fantast av flickor i tonåren och deras kroppar i hans våld.

De är många vid det här laget. Männen med makt, oftast vita och högt uppe i kultursmöret som nästan kommer undan med vadsomhelst. För även om det inte är brottsligt att gifta sig med sin tonåriga, 35 år yngre styvdotter så är det en signal. Speciellt om andra anklagelser om intresse för väldigt unga kvinnor, och minderåriga flickor cirkulerar. 

Ändå har stjärnregissören Woody Allen fortsatt att prisas, fått med sig Hollywoodelitens kvinnor (som många gånger kallar sig feminister) på sitt hyllningståg till och om sig själv. Han är ju ändå så trevlig! Det lite neurotiskt härliga geniet kan väl ändå inte vara ...

Jag läser hans andra styvdotter Dylans öppna brev i New York Times, på ett kafé på Manhattan. I samma kvarter som flera Allen-filmer utspelar sig. 

Dylan, som nu är i min ålder berättar om hur Woody Allen förgrep sig på henne under hela hennes barndom. Om hur det vidriga har fått henne att må. Om hur hela hennes liv färgats av att se honom hyllas, år efter år.

Vem skulle tro henne? Varför skulle hon ens anmäla? Vem var hon i jämförelse med honom? Nu vågar hon. Åren har gått. Dylan orkar inte vara tyst längre. Och jag tror henne. För jag har hört orden förut. Orden som är som knivar. Och jag vet hur statistiken ser ut kring mörkertal och faktiska anmälningar. Men mer om det snart.

Det pratas ofta om att ingen som inte är dömd i domstol heller inte ska dömas utanför. Och visst. Vi måste såklart ha rättssäkerhet. Men samtidigt; mörkertalet är enormt, mestadels kvinnor (ungefär 80 procent av alla som utsätts för sexövergrepp) anmäler aldrig (Brå). Ändå döms de.

Deras berättelser döms ut som uppmärksamhetssökande skvaller. Framför allt när den utpekade förövaren är en vit man högt upp i kultursmöret. Det mörka geniet. Han som trots allt gör fantastiska filmer, böcker eller låtar. Skilj på sak och person, som en annan högt uppsatt man i kultursmöret sa till mig angående Stig Larsson.

Klarspråk; vi, samhället offrar kvinnor på de geniförklarade konstnärsmännens altare. Deras röster väger alltid tyngst. Deras rövar kommer alltid att fortsätta slickas av omgivningen i stort, och främst av andra med makt. Oavsett hur många berättelser som kommer fram. Oavsett trovärdighet hos de som vågar berätta. Sa jag att Woody Allen nyligen hyllades av uttalade feministen och skådisen Diane Keaton? För sin syn just på kvinnor.

+ New York. Jag älskar New York hittills. Öppenheten och hjälpsamheten borde exporteras till resten av västvärlden.


– Kvinnosynen. Kvinnosynen i den amerikanska kulturen i stort är fortfarande ett haveri.

Läs mer:
Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset