ALEXANDRA PASCALIDOU. Min dotter börjar skolan. En förskoleklass som kallas Nollan. På skolgården får nollorna släppa upp färgglada heliumballonger i luften. Ballongerna seglar upp mot himlen, skingras och finner sina egna vägar precis som den resa våra barn nu inleder. Det första steget mot frigörelseprocessen är taget i ett par  röda gympaskor hon ännu inte kan knyta själv.

Det finns, som Nelson Mandela sa, inget effektivare  vapen för frihet än utbildning. Att få lära sig skriva, läsa och räkna är att slita sönder kedjorna som håller oss fast  i mentala och fysiska fängelser.

När vi står där tänker jag på de 57 miljoner barn som inte får gå i skolan. Barn i krig, på flykt, i fattigdom, förtryck och fångenskap. En mikroskopisk del av dessa barn hamnar i vår del av världen. De får en fristad, en andra chans.

I dokumentärfilmen ”Franska för nybörjare” (biopremiär fredag) får vi följa en klass flyktingbarn från världens alla hörn som kommit till Paris. En flicka hade inte träffat sin mamma på tio år. Hon lämnades, precis som miljoner andra migrantbarn, hos sin mormor i Kina för att mamma ska kunna arbeta i västvärlden och försörja dem. Tills flickan återförenades med sin mamma i Paris. Men även om hon nu äntligen får leva och lära känna sin mamma så finns inte riktigt tiden. Mamman sliter från gryning till skymning på en kinesisk krog, flickan är ensam hemma, i ett främmande land. När hennes lärare undrar varför flickan aldrig pratar förklarar mamman på sin bristfälliga franska att hon inte är van. För att flickan aldrig har någon att prata med.

Vi möter också en flicka från Rumänien som lämnat sin mamma och flyttat till sin pappa för att få en bra utbildning. Pappan, byggarbetaren, ber läraren om fler läxor så att dottern ska ha något att göra för att fylla ut ensamheten när han arbetar på byggen långt borta. En annan flicka hotas med att skickas tillbaka till sin hemby och en far som misshandlade henne om hon inte sköter skolarbetet. Och i hembyn riskerar hon att bli könsstympad.

Vi möter barn som axlar sina föräldrars förhoppningar och kämpar för att erövra språket och  banka in böjningsformerna utan hjälp eller en egen lugn vrå. Filmen tar mig tillbaka till min egen barndom. Till ensamheten och övergivenheten. Till känslan av att hamna i kläm mellan föräldrarnas farhågor och frustration kontra skolans och samhällets krav. Till pingpongtillvaron där barn bollas mellan mor- och farföräldrar, mellan olika städer och länder för att våra föräldrar var tvungna att arbeta i fjärran.

Om ni inte ser filmen kan ni passa på att möta dem själva. Dessa unga liv finns här mitt ibland oss. Deras tystnad drunknar ofta bakom betongfasaderna. Deras utsatthet blir ofta en siffra i statistiken. En figur i en rapport.  En kurva i ett diagram. En avhumaniserad massa i en  parentes om flyktingpolitiken i en valdebatt. Människor vars dramer draperas i kostnadskalkyler. Människor utan röst eller rösträtt. Ordna en klassträff, bjud på bullar och ballonger och låt dem berätta om livet och världen.


+ Debatt i radion.  P1 Debatt är tillbaka nu på  söndag på Kulturhuset. Temat är Miljonprogrammens samtid och framtid.

– Läget i Mellanöstern.  Blodbadet i Mellanöstern.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset