Grannarna på gatan bligar kritiskt mot mitt hus när de passerar, och de liksom drar ner huvudet mellan axlarna och försöker göra sig osynliga. De påminner mig om Sarajevobor som måste ut på stan under belägringen i mitten av 1990-talet. Men det är inte så att grannarna misstänker att någon krypskytt kurar bakom min skorsten – det de fruktar är att mina hängrännor ska lossna och träffa dem i skallen. Rännorna ser ut som om de var byggda av metall stulen från ett sovjetiskt handelsfartyg som skrotades 1942.
Kära grannar, jag har försökt hitta en hantverkare – det finns ingen inom en radie av sju mil som inte fått en förfrågan. Men det finns en märklig kultur i den yrkesgrupp som en gång utbildats för att åtgärda saker som sönderrostade hängrännor; och den kulturen tar sig uttryck i att de börjar hånskratta innan du sagt ditt ärende.
– Hej, mitt namn är Bori...
– Mohahahahaha, ja, du vet, jag har inte tid, mohahahahahaha.
– Men det är så a...
– Ja, så säger alla.
Och de vet inte ens vad jag vill säga innan de skrockande förklarar att deras schema är fulltecknat. Men om jag är ihärdig så fortsätter de att berätta om hur mycket de har att göra och att de dessutom ska ha semester sex veckor. De ska alltid snart i väg på en lång semester – och det värsta är att de antagligen talar sanning.

På en helt annan gata i min stad håller några polska hantverkare på och renoverar ett hus; de flesta som bor på den gatan beter sig som om de var beredda att gifta bort sina döttrar bara de polska hantverkarna förbarmar sig över deras hus också. Och de jag pratat med på den gatan är inte bara beredda att betala vita pengar – de är beredda lägga upp ett berg av vita pengar så att det antagligen skulle påminna om Åreskutan i januari, bara någon som kan hantera borr, såg och hyvel förbarmar sig över deras sönderfallande hus.

I  dessa valtider pågår en kampanj där olika personer betraktar oss från valaffischer betalda av LO, och affischerna har budskapet ”Jag bygger Sverige!” Och många med mig tänker nog: Jättefint hörninini, men jag är rätt nöjd om jag hittar folk som bygger om min kåk. Dessutom: Om man närmare betraktar det abstrakta begreppet ”Sverige” så består det väl rent konkret av hus som mitt – och inte är det någon som bygger på det. Så det där Sverige som byggs, var byggs det, egentligen?
En utredning från Stockholms hantverksförening säger att vi kommer att sakna 100 000 hantverkare år 2010 bara på grund av pensionsavgångar. Och samtidigt är fortfarande fackföreningarna livrädda för utländsk arbetskraft.
Men antingen utbildar vi 100 000 plåtslagare, målare, murare, rörmokare och en massa grupper till eller så står vi där med ett land i sönderfall och ett hantverkarskrå som är för litet och som därför kan ta fett betalt och skrocka ”mohahahaha” när kunder ringer. Att en hel nation ska lida under ett återupplivat skråväsen från feodaltiden är absurt.
Låt oss öppna gränserna och släppa in kompetenta hantverkare som inte hånskrattar oss rätt upp i ansiktet.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset