CISSI WALLIN. Har du glömt? Svär du bittert åt alla dessa ”jävla studentflak” med  ölblöta 19-åringar som fistpumpar Avicii den här tiden varje år?

Missunnar du dem deras få dagar i naivt lyckorus innan Verkligheten (med bolån, psoriasis, försäkringskassan, rabattkuponger på Lidl och allt det där andra) väntar? Är det i så fall för att du glömt? Eller mest: velat glömma?

I går skrev min kära kolumnistkollega Nina Åkestam ett brev till sig själv, som hon önskar att hon hade läst när hon tog studenten. I dag spinner jag vidare på det här högst aktuella ämnet, som tycks dela Sverige i två läger. Älska eller hata studenttider. För i dag är det på dagen tio år sedan jag tog studenten från estetiska programmet på Uddevalla gymnasieskola. Jag har inte glömt. Det gör man väl ändå bara inte? Har tvärtom saknat den där spattiga känslan av framtidstro (av vuxenvärlden även kallad naivitet), lyckorus (även kallad billigt California White-fylla) och en övertygelse om att kärleken väntar runt varje hörn (även kallad övertro på sin egen förträfflighet). Jag hade just fyllt nitton och ingenting i hela världen kändes särskilt fult eller fel. Vi skrålsjöng Håkan-låtar och tog över Smögenbryggan som ett gäng skamlösa oligarker.

Tänker att vi allihop som passerat den där åldern ska ta en stund och fundera över varför dagens studenter provocerar oss så vansinnigt. Är det deras generella sätt att sådär... Orädda se på världen, så som bara en nittonåring med vit mössa och skitiga Converse kan göra? Påminner det oss om hur våra liv, sedan dess faktiskt blivit och vad vi borde tagit med oss från där och då? Den tiden som Håkan så ofta sjunger om, som vi typ 30-åringar också sjunger om på förfester fast nu bor folk i radhus, med någon unge på jäsning och pratar löpning och grilltekniker i stället.

Så här på dagen exakt tio år sedan min studentmössa kluddades ner med världsfrånvända rim angående framtiden, så skulle jag vilja ge några väl valda råd till alla oss typ trettio-någonting som uppenbarligen glömt, eller som jag; saknar den naivitet som var. Vad kan vi lära av de här valpiga snorungarna som just nu hoppar upp och ner på flak som påtända duracellkaniner? Vi kan sluta oroa oss över precis allting, om räntor och cancer och plötsligt spädbarnsdöd och eventuellt snygga kollegor till ens partner som kanske eventuellt kommer att flörta med hen på firmafesten. Vi kan sluta tro att vi inte på något sätt sakta men säkert förvandlas till små kopior av våra föräldrar och de sidor hos dem vi hånskrattade åt när vi var yngre. Vi kan sluta tänka att det finns en tid då man inte borde ha kort kjol, rosa hår, tuppkam, piercingar, skitiga Converse... Vi kan börja se på kärlek mer som något som får ta tid att hända än någonting man ska stressa fram efter tre dejter eftersom ”alla andra har träffat nån”. Vi kan sluta låtsas att vuxen = felfri, ständigt känslokontrollerad och rationell. Vem kom ens på det där ljuget?

Och vem vill inte grovhångla med någon klockan ett på dan på ett ölblött studentflak mitt i stan och inte bry sig ett uns om andras åsikter?

*Viftar med bägge händerna*

+ Grattis – men rösta i höst. Grattis alla nybakade studenter! Glöm bara inte att rösta i september! Var med och påverka din framtid, du vet.

- De som strävar efter mognad. De som idogt strävar efter att vara så mogna och sansade (vuxna) som möjligt. De imploderar alltid efter ett tag. Krasch hej psykofarmaka.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset