​I tisdags var jag på Allbrightdagen. Allbright är en stiftelse som arbetar för mångfald i näringslivet, och att alla människor ska bedömas på meritokratiska grunder. Som vanligt i sådana här sammanhang landade diskussionen i frågan om kvotering. Och som vanlig hördes invändningen att ”ingen kvinna vill känna sig kvoterad” som ett argument emot det. 

Den ledsna, kvoterade kvinnan är som Storsjöodjuret. Alla har hört talas om det, förvånansvärt många hävdar att det finns, men ingen har sett det eller hört något i frågan från odjuret själv. Det finns två enkla förklaringar till det. För det första: man blir inte ledsen när man erbjuds ett kul jobb eller en plats på en spännande utbildning. Och för det andra: vi är alla kvoterade, hela tiden. 

De som är ointresserade av jämställdhet har lyckats jättebra med att definiera vad kvotering är: att en inkompetent kvinna anställs i en roll hon inte förtjänar, troligtvis i ett börsbolags styrelse. Problemet är att definitionen inte stämmer. Kvotering är enligt Wikipedia, ”en särbehandling som innebär att en andel av positionerna på till exempel en arbetsplats, en beslutande församling eller en utbildning, reserveras för en speciell grupp”. Inte ett ord om kvinnor, styrelser eller inkompetens. 

Faktum är att ingen arbetsplats kan drivas utan kvotering. Vid varenda anställning funderar man kring vilken typ av människa som behövs. Bakgrund, utbildning och erfarenheter vägs in – behöver man en skicklig kock spelar det ingen roll hur många civilingenjörer som söker jobbet. De kockar som söker kommer alltså att kvoteras in. På samma sätt kan man vilja tillsätta en tjänst med någon som är junior eller pratar ett visst språk. Men om kön tas upp går folk i taket. Trots att det finns överväldigande bevis för att blandade grupper presterar bättre. Kön i sig är inte en kompetens, men det är helt klart en aspekt av om en grupp är blandad, eller så homogen att den riskerar att drabbas av grupptänk. 

Dessutom: Forskning har visat att både män och kvinnor utvärderar kandidater olika baserat på kön, även om deras CV och ansökningsbrev är identiska. Detsamma gäller förresten namn; Johan bedöms som betydligt mer kompetent än Hassan, med samma papper. Om vi går på magkänsla rekryterar vi alltså inte på kompetens, utan på kön och etnicitet. Ska man vara riktigt krass är det inte bara en usel affär för företag, utan för hela samhället. Varje Johanna eller Soraya som går igenom en topputbildning och sen inte får ett toppjobb har kostat skattebetalarna hundratusentals kronor till ingen nytta. 

Så nej, kvoterade kvinnor har ingen anledning att deppa. De får bara chansen att göra sitt jobb på samma sätt som män har fått i alla tider. 

Hiss: Sven Hagströmer. Han finansierar på egen hand Allbrights arbete. En väldigt smart investering, tror jag. 

Diss: Nya regeringens extra pappamånad. Alldeles för mesigt i en av de viktigaste jämställdhetsfrågorna.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset