Under tio år köptes 90 avelstikar in, de flesta i uselt skick. De har varit rädda, haft dålig syn, ledproblem och allergier. Många var även sterila, skriver Lisa Magnusson.
Under tio år köptes 90 avelstikar in, de flesta i uselt skick. De har varit rädda, haft dålig syn, ledproblem och allergier. Många var även sterila, skriver Lisa Magnusson.

Försvarsmakten är numera en av världens största schäferuppfödare. Och dessutom en av världens sämsta, skriver Lisa Magnusson.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Hundfabriken, så kallas Kalibers grävreportage om det svenska avelsprogrammet för militärhundar. Försvarsmakten är numera en av världens största schäferuppfödare. Och dessutom en av världens sämsta. Det är ett enda mysterium. Under tio år köptes 90 avelstikar in, de flesta i uselt skick. De har varit rädda, haft dålig syn, ledproblem och allergier. Många var även sterila. Den ansvarige chefen, Pierre Wahlström, har ändå betalat fantasisummor på 100 000-150 000 för varje hund. Ibland mer.

Hur kunde det bli så dyrt?

”Vi upphandlar inte våra medarbetare”, svarade Anna-Karin Brorsson Kinch, logistikchef på Försvarsmakten till Kaliber.

”Det var det dummaste jag hört i hela mitt liv”, kontrade Andrea Sundstrand, expert på offentliga upphandlingar.

LÄS MER: Lisa Magnusson: ”Humanisterna” är inte ens hälften så smarta som de tror

Ja, det var verkligen dumt. Och Pierre Wahlström är inte dum: inte korkad, inte okunnig. Kaliber antyder i stället vänskapskorruption mellan honom och den dansk som agerat mellanhand i inköpen, men enligt Pierre Wahlström känner de bara varandra ytligt. Jag förstår dem som trots detta acceptera vänteorin: Det finns ju ingen annan logisk anledning. Men kanske är det just det? Att det finns en ologisk anledning.

Schäferaffärsvärlden är liten och mycket hierarkisk, framgår i Hundfabriken. Låt oss anta att den danske ”mellanhanden” är en alfahanne. Han pratar trots allt danska, vilket svenskar uppfattar som härligt frejdigt och också lite lite oklart. Samtidigt är språket tillräckligt nära besläktat med svenskan för att det ska kännas fånigt att prata engelska. Man får hanka sig fram.

LÄS MER: Lisa Magnusson: I slutänden blir även skönheterna ”kärringar”

Dansken säger något som låter som 10 000 kronor. Ett normalt om än lite saftigt pris. Men han är trots allt ledaren. Och när det väl framgår att han menar euro? Klockan är 10:45 en måndagsmorgon. Schäferklor smattrar mot golvet, du öppnar munnen för att säga något, men dansken trycker en ljummen Tuborg i din hand. En skräckslagen blind tik springer rätt in i dig, just som ni ska skåla. Hon är din nu.

Plus: Snö

Minus: Snökaos

Lisa Magnusson

LÄS MER: Lisa Magnusson: Snart finns det bara hippa medelklassjournalister kvar

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset