Vad är det för sorts personer som till exempel reagerar med avsky på en reklambild av ett mörkhyat barn i luciakrona, såsom skedde i helgen, frågar sig Lisa Magnusson.

Jag brukade alltid tänka att om man zoomade in på varje enskild person skulle man se att de allra, allra flesta trots allt gör så gott de kan, utifrån sina förutsättningar. Så tror jag fortfarande, fast med tillägget: Detta är livsfarligt.

För att ”göra så gott man kan, utifrån sina förutsättningar” betyder också att hellre stänga av än att sträcka sig bortom dessa förutsättningar. Saker och ting får inte vara för krångliga, de får inte kosta för mycket av vår bekvämlighet. Och internet inte bara speglar den mentaliteten, utan förstärker den.

Hur många tröstlösa artiklar om smältande polarisar orkar vi klicka på och dela? Inte tillräckligt många.

Hur mycket orkar vi ta in av världens fattigdom? Alltför lite. Och av alla barn, som dör i direktsändning när deras familjer försöker fly undan helveteskriget i Syrien och som inte har någonstans att ta vägen eftersom vi har stängt dörren? Det lättaste är att blunda inför det så att man kan fortsätta tänka Sverige som ett bra och öppet samhälle.

LÄS MER: Lisa Magnusson: ”Kvinnors rätt till sin egen kropp måste bli en självklarhet

Det finns förstås även de som kallar sig Sverigevänner, men som hatar allt med det här landet. Som pratar om massinvandring, men säger att det inte handlar om rasism utan om att de vill att det svenska ska bevaras. Ändå blir de inte glada när så sker. För vad är det för sorts personer som till exempel reagerar med avsky på en reklambild av ett mörkhyat barn i luciakrona, såsom skedde i helgen?

Det är ett misstag att tro att deras ”oro” förtjänar att tas på allvar, för den har inget med verkligheten att göra. Ett lika stort misstag är det att tänka på dem alla som dumma eller onda. De gör så gott de kan, utifrån sina förutsättningar, det är bara det att det inte är tillräckligt. Därför har de klickat sig in i en bubbla där allt som är fel i deras liv kan skyllas på just existensen av mörk hud och där det spytts gift så länge att de själva blivit yra av ångorna och börjat tro att de ”bara säger vad alla innerst inne tycker” när de går på om hur ”äcklig den lilla lucian är”.

Det var en missbedömning och det har de blivit varse. För kommentarsfälten, som så länge tillhört dem, togs tillbaka tusentals gånger om. Genom Facebookgruppen #jagärhär organiserar sig nu antirasister på samma sätt som de invandringsfientliga alltid har organiserat sig; genom envetenhet. Och den sortens initiativ är också lösningen. Att fler orkar lite mer, lite oftare, även om det är jobbigt. Som att hjälpas åt att säga emot, offra lite av sin egen bekvämlighet. För ingen vinner på en värld där allt dåligt handlar om att någon annan ska förändras.

Uppsalafamiljen Ahmadi får vara i Sverige – ett litet tag till.

Skälet till att familjen Ahmadi får stanna är inte att Migrationsverket ändrat sig, trots att utvisningen berodde på ett tjänstemannamisstag. I stället har familjen Ahmadi tagit sig runt utvisningsbeslutet genom att åka utomlands och lämna in en ny ansökan. De har nu beviljats ett tillfälligt uppehållstillstånd med betydligt sämre förutsättningar.

LÄS MER: Lisa Magnusson: ”Varför vill ingen prata om apokalypsen”

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om Kolumn