Efter att 34-åriga Luke Howard och hans flickvän avslutat sitt fyra månader långa förhållande svor han tidigare i månaden att spela piano utanför Green College i Bristol tills hon kom tillbaka till honom.
Efter att 34-åriga Luke Howard och hans flickvän avslutat sitt fyra månader långa förhållande svor han tidigare i månaden att spela piano utanför Green College i Bristol tills hon kom tillbaka till honom.

Jag förstår pianomannens desperation. För vad ska man ta sig till när hjärtat gått sönder? Det är tiotusenkronorsfrågan som ingen drabbad vill höra svaret på. Men svaret är att om det är slut, så är det slut. Det finns inget man kan göra. De romantiska komedierna säger förstås något annat, skriver Lisa Magnusson.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

En man sitter och spelar piano på gräsmattan utanför Bristols universitet. Han säger att han tänker stanna där tills hans älskade ger honom ett tecken. Låt mig förklara varför det är vidrigt.

Jag förstår hans desperation. För vad ska man ta sig till när hjärtat gått sönder? Det är tiotusenkronorsfrågan som ingen drabbad vill höra svaret på. Men svaret är att om det är slut, så är det slut. Det finns inget man kan göra.

De romantiska komedierna säger förstås något annat. De säger att pianomannen gör rätt. Att hans oförmåga att ta ett nej bara visar hur stark hans kärlek är. Jag säger ”han” eftersom ”han” inte skulle kunna vara ”hon”.

LÄS MER: Lisa Magnusson: Pösiga pacifister är bland det värsta jag vet

Ingen skulle tycka att det vore romantiskt med en kvinna som släpade fram ett piano och ringde dit pressen, och sedan satt där med skitigt hår och stammade om att hon nu tänkte sitta och spela tills hennes älskade gav henne ett tecken. Som om det faktum att han gjort slut inte var det tydligaste tecknet någonsin.

Man skulle tycka att hon vore sorglig. Äcklig. Patetisk. Hon skulle absolut inte hyllas i pressen, eller framställas som en kul typ, hon skulle inte bli viral. Men det blev han. Det är med andra ord inte bara pianomannen som vägrar ta en kvinnas nej. Det är alla.

Och det enda som kunde få lokala Bristol Post och internet att hålla käft om pianomannen var den ännu vidrigare lyftkransmannen. Han bräckte pianomannen genom att hyra en lyftkran som landade honom och hans bil utanför det älskade exets fönster. Och – kan ni tänka er – nere på gatan stod en inhyrd saxofonist som spelade hennes favoritlåt.

LÄS MER: Lisa Magnusson: Politiker som Anna Kinberg Batra är livsfarliga

Faller det väl ut att göra något slags pajig performancekonst av privata relationer? Ibland. Antingen för att offret grupptryckts tillbaka in i relationen. Eller så kanske hon verkligen saknat honom. Men för varje saga om återförening finns miljoner män som älskar kvinnor som sagt nej, romantiska män som inte ger upp om kvinnor som inte vill ha dem, trånande män som vet att de förtjänar kvinnor som är livrädda för dem.

Pianomannen är det garn av vilket dessa män väver sina drömmar. Det är rosafärgat, garnet, och på etiketten står det: ”Hon tillhör dig, och bara din fantasi sätter gränserna”. Ingen förstår det när dessa schyssta män begår brutala mord. Det kommer verkligen som en blixt från klar himmel, varje gång.

Plus: Pianomannen slutade spela efter att en man stegat fram till honom och slagit honom på käften.

Minus: Jag vet att jag egentligen inte borde glädjas över att en man begår våld mot en annan för en kvinnas skull. Men ändå.

Lisa Magnusson

LÄS MER: Lisa Magnusson: Det finns en likhet mellan The  handmaid’s tale och Donald Trumps USA

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset