Att skära sönder småtjejers kön kallas ibland "kvinnlig omskärelse". Som om det vore vuxna kvinnor det gällde, och inte små flickor, skriver Lisa Magnusson.
Att skära sönder småtjejers kön kallas ibland "kvinnlig omskärelse". Som om det vore vuxna kvinnor det gällde, och inte små flickor, skriver Lisa Magnusson.

För någon månad sedan läste jag om en man som försökt könsstympa sina döttrar. Pappan sa att skälet till att han var beredd att invalidisera sina barn var att han trodde att han själv annars skulle råka illa ut. Jag har tänkt mycket på det efteråt, skriver Lisa Magnusson.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

För någon månad sedan läste jag om en man som försökt könsstympa sina döttrar. Jag har tänkt mycket på det efteråt.

Det är egentligen inte vad som stod i själva artikeln, utan vad som framgick mellan raderna.
Jag citerar SVT Nyheter: ”Pappan i familjen ska ha sagt att döttrarna skulle könsstympas. Mamman sade: ‘Över min döda kropp!’. De bråkade om det och sedan ringde hon polisen.”

LÄS MER: Lisa Magnusson: Postnord är ett föredöme i livet

Att skära sönder småtjejers kön kallas ibland ”kvinnlig omskärelse”. Som om det vore vuxna kvinnor det gällde, och inte små flickor. Som om det var någon sorts kirurgi, och inte ett vidrigt sexuellt övergrepp som i bästa fall leder till livslångt lidande och i värsta fall till döden.

Detta är vansinne, det inser lyckligtvis fler och fler. Informationskampanjer i länder där dessa rituella lemlästningar sker har varit mycket framgångsrika.

New York Times hade till exempel i helgen ett underbart reportage om Nice Leng’ete som på sju år hjälpt 50 000 flickor att undgå könsstympning och dessutom drivit igenom ett förbud i den månghundraåriga massajkonstitutionen som styr 1,5 miljoner människor.

Men fortfarande finns problem. Och många som kommer till öppna Sverige från patriarkala kulturer blir rent av mer konservativa här. Det är ju så folk funkar: Vi söker det trygga, det invanda, mark under fötterna. Även när den marken är ett stinkande ruttnande träsk där inget nytt och friskt kan växa.

Samtidigt har vi alltid ett eget ansvar för hur vi agerar. Så kanske stämmer det som den där pappan säger i artikeln jag läste, att skälet till att han var beredd att invalidisera sina barn var att han trodde att han själv annars skulle råka illa ut.

LÄS MER: Lisa Magnusson: Samtyckeslagen är en riktigt dålig idé

Men vad är man för människa om man riskerar sina barns liv och hälsa för att rädda sitt eget skinn? En kultur som belönar sådant och som amputerar sina egna döttrar är inte en kultur värd att bevara.

Ändå är det i slutänden mamman jag tänker på. Hon som allting börjar med. Som vägrar. Som står upp mot sin man, för sina döttrar. ”Över min döda kropp.” Den där obändliga kärleken och vad den kan göra. Jag tänker mycket på det.

Plus: Pappan som planerade att könsstympa sina döttrar dömdes till fängelse.
Minus: Fängelsestraffet blev ynka sex månader! Och han är bara den tredje som dömts för detta brott sedan lagen mot könsstympning infördes 1982.

Lisa Magnusson

LÄS MER: Lisa Magnusson: Det saknas mötesplatser för vuxna

 

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset