Lisa Magnusson: Zlatan bryter inte
Lisa Magnusson: Zlatan bryter inte

LISA MAGNUSSON 

Jag var runt tio när jag först lärde mig den egentliga innebörden av ordet invandrare. Invandrare. Det betecknar bokstavligen personer som har flyttat till Sverige från ett annat land. Men det var ju inte det de äldre killarna i min skola menade när de spottade fram ordet, insåg jag. De menade folk som såg ut på ett visst sätt, som kändes konstiga och främmande. ”De där andra”. 

Rasism är inte en åsikt, utan en känsla, det har blivit alltmer tydligt för mig med åren. Svenskheten är en tillflyktsort för de själsligt hemlösa, ett godtyckligt ”vi” att klamra sig fast vid.

Jag tänker på det när Sverigedemokraten Paula Bieler virrar bort sig i ”P1 Debatt” om varför islam utgör det största utländska hotet mot Sverige sedan andra världskriget. Jag tänker på det när artisten Jason Diakité med gråten i halsen står och viftar med sitt svenska pass, som en besvärjelse. Och jag tänker på det när fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic sjunger den svenska nationalsången i en ny bilreklam. 

Mycket av uppståndelsen kring reklamen handlar om att det är Zlatan förstås, han som annars är så sur och trulig, som i vanliga fall inte vill sjunga nationalsången ens när det är landskamp och det hör till att man bedyrar fosterlandet respekt. Han vägrar.

Men i bilreklamen sjunger han nationalsången, eller pratar den snarare. Hans röst över snöiga fjällandskap och skogar och mjuka närbilder där han ligger i sängen bredvid sin sovande fru. 

Jag skulle önska att människor slutade uppehålla sig vid hur nytt och liksom fint det känns att höra Du gamla, du fria framföras av någon som ”bryter på Rosengårdssvenska”. Zlatan bryter inte. Språket går inte sönder av att uttalas som han uttalar det. Hans accent är en dialekt som alla andra, det är ju själva filmens budskap (förutom att sälja bilar då). Den är en ny berättelse om vad det är att vara svensk.

Det har raljerats rejält över scenen där Zlatan betraktar en kronhjort genom ett kikarsikte, och sedan sänker bössan, låter den löpa. 

Det finns faktiskt inga kronhjortar så långt upp i norr, påpekar folk näsvist, de hör hemma söderut. 

De verkar ha missat att det är själva poängen, att kronhjorten ska betraktas som en symbol för Zlatan själv. Som i scenen i ”The Deer hunter”, där Robert De Niros rollfigur Michael, som är en mycket träffsäker skytt, inte kan förmå sig att döda den väldiga hjort han plötsligt står öga mot öga med. 

Det är en storslagen reklamfilm, sentimental, jag tycker om att den faktiskt försöker göra skillnad. Ändå är det något som skaver. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det. Men jag gillade nog Zlatan mer när han vägrade sjunga nationalsången.

Det är lätt för mig att säga förstås. Det är inte jag som måste stå där och vifta med mitt pass i ett fåfängt försök att rättfärdiga min existens. Jag bara tycker inte om det nya sättet att villkora ”vi” heller. För villkorat är det ju alltjämt.

+ Jennifer Lawrence
Rolig och frispråkig. Jag önskar att fler var som hon.

 


– Hjärtlösa människor
En hemlös person frös nyligen ihjäl i Malmö. Det får mig att tänka på de där människorna som sätter upp lappar i trappuppgångar: Nu är det kallt, stäng porten ordentligt så att vi inte får oinbjudna gäster. Hur tänker de?

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset