"Det går inte att unna sig en pizza, det blir i stället ett val – är denna hunger värd det? Är jag värd det?", skriver Sín Wellroth Lång.
"Det går inte att unna sig en pizza, det blir i stället ett val – är denna hunger värd det? Är jag värd det?", skriver Sín Wellroth Lång.

Att inte ha tillräckligt med pengar förändrar ens sätt att tänka, skriver Sín Wellroth Lång.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Att inte ha tillräckligt med pengar förändrar ens sätt att tänka. Om en har vuxit upp med det tänket, så är det nästan omöjligt att bli av med det. Nästan alla måltider tas med tanken ”är det värt det?”.

Det känns alltid som att äta pengar. Den känslan försvinner inte om det är jag som betalat för det. Är det inte jag som betalat för det kommer i stället skammen ifall jag är värd detta; har jag mindre pengar än den som bjuder?

Jag tänker alltid vad denna hunger är värd? Äter jag nu, eller väntar tills den går över? Ska jag ta en måltidsersättning för 25 kronor, ett glas juice (cirka 3 deciliter, 1 liter kostar 14.90, så cirka 3–4 portioner), en godisbit (49 kronor kilot), en glass (6 stycken för 25 kronor), en matig stycksak (12 stycken för 149 kronor, är det värt att äta upp dem om jag inte kan köpa nya till samma pris?).

Hur mycket kan jag tumma på mitt matintag för att ta tillvara på de tillgångar jag har? Och varför inte den billigaste vägen – göra allt själv?

Att tumma på matintaget gör att energin försvinner – vi behöver kolhydrater och näringsämnen från många källor för att kunna använda vår otroligt komplexa kropp. Missa endast en av de näringsämnena, så kan hela kroppen fallera. För lite järn kan leda till kronisk trötthet tills en byggt upp järndepåerna igen. Brist på B12 kan leda till depression, med samma effekt på ens energi. Kombinera de två, och sen kräva att en lagar mat från grund, är bland annat skälet till att jag gick ner tio kilo på sex månader – som värst vägde jag under 55 kg. Om jag lyckades laga mat från grunden, fanns det ingen energi kvar att sitta vid ett bord och faktiskt tugga maten. Att föra besticken till munnen blev för krävande. Sådan trötthet kan inte en tupplur åtgärda.

LÄS MER: Charlotta von Zweigbergk: Det finns en fattigdom i Sverige som vi inte vill kännas vid

Bara för att en är fattig eller sjuk innebär det inte att en har mer energi. Om en individ med medelinkomst jobbat övertid, om deras tåg blivit inställt eller deras förälder precis gått bort, då kan de välja att äta färdigmat. För någon som lever på bidrag går det inte att ”prioritera om” – det finns ingen marginal att någonsin misslyckas med sin budget. Det går inte att unna sig en pizza, det blir i stället ett val – är denna hunger värd det? Är jag värd det?

Ibland undrar jag hur det är att inte leva med de tankarna, att inte ha en livslång erfarenhet av att räkna varje krona. Hur är det att gå runt utan att notera rabatter, utan att tvingas väga mellan ekologiskt och kvalitativt eller billigt och snabblagat?

Jag undrar hur det är att kunna köpa kläder till fullt pris, att köpa nya böcker, att ha möbler i den stil jag önskar. Ikeas vita möbler är alltid billigare – är mitt hem värt 500 kronor extra för en svart bokhylla?

Att inte ha en röst i huvudet som berättar hur jag kan göra allt billigare: Gör egen pastasås. Köp storpack. Handla inte i kiosker. Ät inte mellanmål. Du är inte tillräckligt hungrig.

Och när jag berättar om detta får jag alltid svaret ”Du är så duktig på att spara pengar. Jag skulle aldrig lyckas. Jag kan inte leva på så lite.” Det är svårt att leva på mer när du inte har ett val.

Om debattören

• Namn: Sín Wellroth Lång
• Ålder: 27 år.
• Övrigt: Gräsrotsaktivist, autist med aktivitetsersättning i Stockholm.
• Blogg: https://neverbeenacorpse.wordpress.com

LÄS MER: Debatt: Hemlösheten har ändrat ansikte, färre sover ute – men fler saknar ett hem

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset