Det är som äta vid någon av kontrollstationerna på väg till gaten på en flygplats, skriver Björn af Kleen.
Det är som äta vid någon av kontrollstationerna på väg till gaten på en flygplats, skriver Björn af Kleen.

Den nya gastropuben Loch & Quay på Skeppsbron är ful och kall. Björn af Kleen konstaterar att menyn inte kompenserar stämningen.

Urban Brådhe

Öppet kök.

Urban Brådhe

Äppeltartin.

Horace Engdahl brukar hävda att dålig kultur kan göra mottagaren fysiskt sjuk. Det är lätt att avfärda som konstnärsromantik – men jag kan nu intyga att utsagan är korrekt.

Jag gick till den halvtomma gastropuben Loch & Quay på Skeppsbron en kall lördagskväll med en latent förkylning i kroppen – och kom ut en dryg timme senare i närmast full feber, starten på en mördarinfluensa som sedan lamslog mig under en veckas tid.

Så till den grad vantrivdes jag alltså i Loch & Quays matsal: på en hal svart konferenshotellstol, under en grön mönstertapet som förmodligen ska påminna om ett skotskt klanmönster men som känns mer som Jon Skolmens billiga nylonbag i ”Den ofrivilliga golfaren” och inför utsikten av ett öppet kök som hemsidan beskriver som vackert men som skimrar så industriellt vardagligt att tanken går till en teststation för grönsakshackning på Samhall. 

Tullhusen på Skeppsbron från 40-talet är dokumenterat svåra att göra mysiga – det luktar ofta avlopp utanför och blåser snålt. Loch & Quay har dessutom pietetsfullt bevarat känslan av just tullmyndighet; det är som äta vid någon av kontrollstationerna på väg till gaten på en flygplats.

På väg ut skräckhallucinerar vi om att inleda en dejt här – ett garanterat sätt att avsluta en relation innan den börjat. Tänk att just Skeppsbron, med sin utsikt och sina suggestiva fasader, tycks så dömt till krogmässig kärlekslöshet – Reisen eller Zum Franziskaner gör lite för ändra på det intrycket.

Särskilt märkligt när parallellstråket Österlånggatan numer stoltserar med en sådan stjärnparad i form av Gyldene Freden och Le Rouge för att nämna två verkligt kvalificerade krogar. Nej, Loch & Quay är det slutgiltiga beviset på att en restaurang är mer än summan av sina rätter.

Det vi beställer är inget fel på men inte ens Joël Robuchon skulle kunna tillreda mat som kompenserar för själlösheten i lokalen. De saftiga lammracksen för 249 kronor med ragu på mynta och berlottibönor fördröjer influensautbrottet något, liksom den aptitliga äppeltartinen med vaniljglass för 89 fungerar som palliativ vård. Sedan står det ändå klart. Loch & Quay bör man inte besöka utan receptlagt vaccin mot svininfluensa. 

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset