Louise Johansson var 40 år när hon fick sin dödsdom.
Louise Johansson var 40 år när hon fick sin dödsdom.

Louise Johansson har hudcellscancer och vet att den enda utgången är döden. Men trots att dagen närmar sig, planerar hon för en lång framtid. ”Vi sitter inte och väntar på att jag ska dö”, säger hon.

Strax innan Louise Johansson skulle fira sin 40-årsdag fick hon beskedet efter ett års kamp mot hudcellscancer: Hon var frisk. Födelsedagen firades med vänner och konsert i Tyskland, men när hon kom hem mådde hon plötsligt sämre.

Louise vädjade till läkarna – som menade att det var sviterna av tidigare cellgiftsbehandlingar som gav sig tillkänna – om att få göra nya prover. Provsvaren kom och beskedet från läkarna var definitivt.

Louise fick veta att hon hade ett år kvar att leva.

– Livet har inte slutat bara för detta. Vi sitter inte och väntar på att jag ska dö, säger hon.

LÄS MER: Johanna Koljonen vill att fler ska prata om döden

Louise har hunnit fylla 41 år och det har gått ett och ett halvt år sedan hon fick beskedet om att hudcellscancern nu hade spridit sig till lymfsystemet och att döden närmar sig.

Det tog väldigt hårt på mig, och framför allt min familj.

Men det definitiva beskedet kom inte som en chock. Någonting i kroppen kändes fel, beskriver hon, och när läkaren ringde och bad henne att komma in, förstod Louise vad hon senare skulle få höra.

– Jag var ganska lugn just då, men däremot är det klart att man blir ledsen. Det tog väldigt hårt på mig, och framför allt min familj. Jag är en sån som rycker på axlarna och går vidare. Kan man göra någonting åt situationen så gör man det, men om det inte går så gör vi det bästa av det.

Blev förlamad i bilolycka

För femton år sedan var Louise med om en bilolycka. Hon blev förlamad från midjan och neråt och hennes liv förändrades drastiskt.

– Från att ena dagen kunna göra allting själv, till att plötsligt bli beroende av massa personer. Sen har jag successivt arbetat bort det och med hjälpmedel och kommit på andra sätt att göra saker på. Men det var dramatiskt.

”Jag fick liksom fler odds att kämpa emot”. Efter att Louise blev rullstolsburen började hon med kitesurfing. Foto: Privat

Redan innan olyckan var hon en aktiv person, och det utvecklades ännu mer efter hon hamnade i rullstol. Saker hon hade tänkt att testa på, som kitesurfing, såg hon nu som en större utmaning.

– Jag fick liksom fler odds att kämpa emot för att klara saker, och det såg jag som en rolig utmaning. Jag ska inte gnälla och svära, det försvinner inte för det. Det gäller att hitta nya vägar.

”Tänk om jag inte vaknar i morgon?”

Louise beskriver sina dagar med en dödlig sjukdom som lånade. När hon går och lägger sig om kvällarna brukar hon fråga sig själv; ”vågar jag somna, tänk om jag inte vaknar i morgon?”.

När man väl hamnar i sådana här situationer tänker man att livet inte bara kan sluta så tvärt

I dag har hon ett helt annat förhållningssätt till döden än innan beskedet. Hon beskriver sig inte som troende, men är ändå övertygad om att livet inte tar slut efter döden.

– Jag tror att man går vidare på något sätt och sådana tankar hade jag aldrig innan. När man väl hamnar i sådana här situationer tänker man att livet inte bara kan sluta så tvärt.

Vad har varit svårast att acceptera?

– Det är att min man ska behöva gå vidare utan mig, i och med att jag ser hur hårt han tar det. Efter min olycka har vi inte kunnat få barn, så jag skulle gärna se honom med en ny tjej som har ett eller två barn. Det hade gjort mig så oerhört glad, för jag vet att han hade blivit en underbar pappa. I dagsläget är jag också glad att vi inte har något barn som skulle behöva hantera att mista en förälder.

I podcasten ”Vila i frid”, där Louise Johansson har medverkat, berättar hon om de framtidsplaner som hon delar med sin man. Huset de äger på Öland vill de göra till ett permanentboende, och målet är att där bli gamla tillsammans.

– Det finns massa äventyr vi vill göra på vägen, men den ultimata drömmen är att slutdestinationen blir huset på Öland. Där ska vi bo med våra hundar och bli pensionärer tillsammans.

Med sin man och hund har Louise som dröm att flytta till huset på Öland permanent. Foto: Privat

Är det skönt att ha de här drömmarna?

– Ja, det tycker jag. Det hjälper en när man hamnar nere i svackor. Då kan jag och min man ligga och prata om hur vi ska ha det. När vi sitter i vår trädgård och dricker vårt morgonkaffe. Det kan vara skönt att ta fram de drömmarna ibland.

LÄS MER: Miriam förlorade sin 13-åriga son – nu berättar hon om sorgen

Louise Johansson känner ingen oro inför döden, något som människor runt om henne har bemött med skepsis. Men hon står för sina ord, hon känner sig lugn.

– Den enda oron är att jag inte vill hamna i smärtor eller vara frånvarande i slutskedet. Jag vill inte ligga neddrogad med morfin. Jag vill vara medveten och kunna ta ett riktigt farväl, annars känner jag ingen rädsla.

Har du målat upp någon bild över hur du vill dö?

– Ja, jag tänker mig att jag vill jag sitta i favoritfåtöljen med nära och kära och bara somna in. Det är önskedrömmen naturligtvis. Men tyvärr kan man inte välja. Det enda jag har sagt är att jag inte vill dö på sjukhuset. In i det längsta vill jag vara hemma med familjen.

Fakta:

  • Namn: Louise Johansson
  • Ålder: 41 år
  • Bor: Laholm
  • Yrke: Egenföretagare

Cancer i siffror

  • Ända sedan 1970-talet har antalet cancerfall i Sverige ökat stadigt
  • År 2016 registrerades 64 107 fall hos 60 325 personer
  • Antal dödsfall: 22 518

De vanligaste cancersjukdomarna i Sverige 2016

  • Prostatacancer: 10 475
  • Bröstcancer: 8 986
  • Skivepitelcancer samt övrig hudcancer: 7 161
  • Tjocktarmscancer: 4 702
  • Malignt melanom i huden: 4 151

Källa: Cancer i siffror 2018, av Cancerfonden och Socialstyrelsen i samarbete

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om Cancer döden