Louise Etzner Jakobsson under Paralympics i Rio – där blev det två brons.
Louise Etzner Jakobsson under Paralympics i Rio – där blev det två brons.

En hästolycka för sju år sedan var nära att döda henne. I dag har Louise Etzner Jakobsson både EM- och Paralympics-medaljer på meritlistan. "Ingenting är omöjligt, det omöjliga är bara lite svårare", säger hon.

Ridsporten har länge varit en stor del av livet för Louise Etzner Jakobsson, 58 år.

Hon var B-tränare i dressyr med en egen dressyranläggning, samtidigt som hon tävlade upp till Grand Prix.

En sommardag för sju år sedan förändrades allt. Förmiddagens ridningar var klara och Louise skulle leda in den sista hästen i stallet, precis som vanligt.

Den här gången blev hästen skrämd.

– Hästen flög på mig och över mig kan man säga, säger Louise.

”Kroppen har fysiskt lagt av”

Hon var nära att dö.

Hästens kraft slungade Louise baklänges, ner på marken. Bakhuvudet tog den värsta smällen.

– Jag spräckte skallen och fick hjärnblödning.

LÄS MER: VM-hjältarna om relationen till hästen: ”Därför jag började med ridsport”

De kommande sex månaderna beskriver Louise som vidriga.

– Jag fick ligga helt stilla i tre månader. Sen fick jag börja med promenader, som jag fick utöka med en minut om dagen… Jag hade ingen kondition kvar, inga muskler. Kroppen har fysiskt lagt av. Och när du nästan inte orkar någonting, du har en väldigt begränsad dos av energi efter hjärnskadorna, så tar det sån fruktansvärd tid att komma tillbaka, säger hon.

– Jag ville ju ingenting annat än att bli den jag var, men det spelar ingen roll hur mycket du vill. Målet var så klart att bli helt frisk från början och när jag väl fick börja träna körde jag stenhårt för att komma tillbaka. Men sen, när man börjar förstå att det inte riktigt spelar någon roll hur mycket man tränar, att det inte hjälper… Det är tungt, fortsätter Louise.

Louise visar upp EM-bronset från 2017.

Men vändningen kom. Efter ett halvår av stillasittande och promenader fick Louise ge sig upp på hästryggen igen.

Det var hennes räddning.

– Du tränar koordination, balans, koncentrationen, tanken. Det är så mångsidigt. Ridningen var den bästa sjukgymnastiken och bäst för det psykiska välmåendet. Hade jag inte haft ridningen vet jag inte vad jag hade gjort i dag, säger Louise.

”Nu är jag så lik mig själv som jag kan bli”

I dag har Louise uppnått mer än vad hon kunnat drömma om och är en av Sveriges stora stjärnor inom pararidningen. Något som två Paralympics-brons, ett EM-silver och ett EM-brons, vittnar om.

I september tävlade hon i Tryon-VM.

Hur lyckades du komma tillbaka?

– Vägen har varit lång. Det är så svårt att förklara för någon som inte varit med om en sån här skada vad det innebär att inte orka. Det är ungefär som att du släcker lampan och tar bort batteriet. Som tur var övertalade mina döttrar mig att börja tävla igen. Då gick det bra direkt och det gav mig en kick, då orkade jag mer.

– Sen är det min vilja att hela tiden utvecklas, att bli bättre, som jag tror gjort att jag haft de här framgångarna. Och förstås att jag haft en väldigt bra häst också.

LÄS MER: 4 saker som är bra med ridning – enligt forskningen

Louise håller den första bronsmedaljen från Paralympics i Rio som sin största framgång – hittills. I framtiden ser hon Paralympics i Tokyo om två år, men dessförinnan också SM och EM i Nederländerna.

Du beskriver hur du gick igenom flera olika faser på vägen tillbaka efter olyckan. Finns det någon fas kvar?

– Jag tror inte det. Jag tror att jag har landat nu och är tillfreds med mig själv. Nu är jag så lik mig själv som jag kan bli.

Samtalet är på väg att ta slut när Louise lägger till:

– Ge aldrig upp. Ingenting är omöjligt, det omöjliga är bara lite svårare. Man kan må fruktansvärt dåligt, men det finns ett ljus i tunneln.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om Ridsport