Kalla mig gärna en alien nu, men det jag är mest rädd för är något helt annat än att röra mig fritt i vintermörkret.

Rädslan! Vi kvinnor är tydligen räddare än någonsin. I alla fall om man ska tro diverse olika trygghetsundersökningar. Kalla mig gärna en alien nu, men det jag är mest rädd för är något helt annat än att röra mig fritt i vintermörkret.

För jag blev ju våldtagen i ett ombonat sovrum. Jag blev sexuellt ofredad på en fancy galafest med säkerhetsvakter i omlopp. Jag blev utfryst och inlåst på bajsluktande toaletter i skolmiljö, inomhus ett par meter från kaffedoftande lärarrum. Jag blev hotad av en kille i mitt hem, inlåst på ett hotellrum av någon jag trodde älskade mig. Blev kallad hora av någon på jobbet, hotad med falsk ryktesspridning av en annan på ett annat jobb… All skit, all kvinnohatisk skit jag hittills varit med om har skett inomhus. Ändå matas vi kvinnor med att vara rädda för att röra oss fritt utomhus. Det tycks nästintill vara ett kall för hela samhällsapparaten – att skrämma tjejer till att stanna hemma med säkerhetskedjan på dörrn, gluttandes bakom någon gardin.

LÄS MER: Cissi Wallin: Aldrig är män så källkritiska som när kvinnor berättar om övergrepp

Jag är mest rädd för att inte tillåtas att ens försöka känna mig trygg. Är rädd för att omvärlden ska lyckas banka i ännu en generation unga tjejer att de måste begränsa sin frihet. Lura till att tro att hemma, inomhus, ”skyddade” miljöer är trygghetens högborg. När faktum är att det som sker bakom stängda dörrar lämnar en helt oskyddad från hjälpande händer. Inte skulle väl den där ”trevlige sambon” kunna… ? Män som hatar kvinnor har liksom inte bara klippkort i mörka parker. De är tvärtom ganska ovanliga inslag i just mörka parker. Det är ju statistiskt sätt farligare för mig att vara själv med min man, hemma i soffan än ute på joggingtur i grannskapet om kvällen. Rädslan är inte bara irrationell, den är självdestruktiv också. Den leder oss så förbannat lätt in i en loop av behärskning vi inte behöver. Den är till stor del skapad för att hålla oss ”på mattan”. Och då snackar vi ingen spännande flygande variant, utan en gammal unken ryamatta med inbyggda fotbojor i stål. Där ska vi kvinns sitta och gärna ta så lite plats som möjligt. Då råkar vi inte ut för något, men om det ändå skulle hända så är det lite mindre vårt ”eget fel”. Eventuellt.

LÄS MER: Cissi Wallin: Ta av dig offerkoftan och sluta ropa ”inte alla män”

Jag är rädd för en sjukt mäktig gubbe i USA som normaliserar övergrepp. Jag är rädd för mäktiga män i andra delar av världen som normaliserar könsstympning, förbud mot tjejers skolgång, förbud mot kvinnlig självständighet överlag. Jag är mindre rädd för eventuella snuskon i buskarna. Några självförsvarskurser senare och den faran gör bäst i att skydda ömtåliga delar från välriktade ninjasparkar.

Men mest rädd är jag för rädslan och vad den gör med en. Mest rädd är jag för alla de som vill fortsätta skrämmas och samtidigt påtala hur mycket ansvar tjejer och kvinnor har när det kommer till att ”undvika” att råka illa ut. Som att vi ska bära det förbannade oket.

+ Längtan. Peppen på att se Henrik Schyfferts standupshow ”Var inte rädda”.
– Olaglig pepparsprej. Rättsväsendet som uppmanar framförallt kvinnor till att hålla sig hemma. Eller så legaliserar vi starkaste varianten pepparspray?

Läs mer: Cissi Wallin: USA var inte redo för en kvinna – i stället vann en pajas

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset