Emi Gunér: Märker du hur jag stirrar på dig?
Emi Gunér: Märker du hur jag stirrar på dig?

EMI GUNÉR: Mitt jobb är att skriva, det är underbart men också ganska ensamt. I brist på egna arbetskamrater och social stimulans snyltar jag på er runt omkring. Ni bjuder på er själva utan att veta om det. Du märker ingenting för du sitter och håller på med din mobil, men du är hela poängen när jag åker tunnelbana. Jag tänker på vad du har på dig och på ögonblicket när du såg på dig själv i provrummet och tänkte ”ja för fan” när du slog till på din lite för dyra kostym där du låtit Boss-lappen sitta kvar på ärmen för att markera att du minsann har råd nu för tiden.

Sedan försöker jag placera dig i så många fack som möjligt. Kollar efter de små, små strecken runt munnen som avslöjar en rökare. Tittar efter vigselring och andra sorters ärr. Gissar om du är från Stockholm eller på besök. Går vi av på samma hållplats studerar jag hur du åker rulltrappa för att få svar på just den frågan. Tvekar du lite brännmärker jag dig som lantis eller nyopererad. Har jag tur ringer det till dig, då hör jag hur du pratar, vilken dialekt du har, vilken attityd och röstläge.

Om du åker tillsammans med någon blir jag ännu gladare, då bjuder ni på inblickar i era liv. Som för inte så länge sedan då jag hörde en kvinna berätta för sin väninna att hon inte längre fick plats med sina skor i garderoben. ”Så nu har jag dubbla rader skor på gästtoaletten”. Eller när jag fick ta del av en medelålders mans skryt inför en vän om att hans barn haft ”så bra magmunnar att de aldrig kräktes som små”. Jag trodde inte folk skröt om sådana saker. Jag hade fel.

Andra dagar gör jag i huvudet om dig och resten av medpassagerarna. Ni får klädsel och attribut från en annan tid. Jag gör om dig till tandfattig, mager träl, medan mannen bredvid dig blir den fogde du alltid måste akta dig för. Märker du hur jag ser medlidsamt på dig och hoppas att du snart får en saltad sill eller åtminstone lite bär från skogen? Är det okej att jag lajvar med dig, utan din vetskap eller tillstånd?

Ibland räcker det med att bara få stirra. Som igår när jag såg er, ni två obegripligt slanka tonåringar med oändligt långa ben och armar. Era ansiktsdrag var så normativt perfekta att modellyrket verkade oundvikligt och mycket riktigt höll ni varsin mapp. Den ena av er hade så små tänder att jag inte kunde låta bli att undra om mjölktänderna satt kvar. Den andra av er kunde inte låta bli att stryka sitt eget hår, gång på gång, som om du klappade en älskad katt. Hur är det att leva ett liv där utseendet påverkar allt? Blir det svårare för er att åldras eller är det som för resten av oss som är lite mer vana vid att det inte är särskilt perfekt i spegeln? Sådana tankar inspirerade ni.

Alla ni som säger att det är tråkigt att åka kollektivt, jag förstår inte vad ni pratar om.

+ Snart är det äntligen slut på alla tråkigt perfekta semesterbilder på instagram.
- Automatiserad kundtjänst utan mänsklig kontakt.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset