Lektionen i pisten gick bra. Efter ett tag frågade skidläraren om jag ville pröva ett åk utanför den preparerade backen. Ja, gärna, sa jag.
Vi klättrade uppför sidan på en brant ravin och pulsade vidare i snön innan vi hittade en öppning mellan fjällbjörkarna.
Känns det bra? undrade instruktören.
Visst, svarade jag. Men jag fick problem redan från början. Det var för brant, för trångt, för hårt packad snö. Kort sagt: för svårt för mig. Jag föll, men bet ihop och fortsatte. Efter ytterligare femtio meter slutade åket mot ett träd. Jag slog i huvudet (som tur var hade jag hjälm), ryggen och högra knäet. En timme senare insåg jag att jag hade slagit upp min gamla skada i menisken. Läkaren på vårdcentralen tappade knäet på nästan en deciliter blod. Förmodligen blir jag tvungen att operera. Den första reaktionen från omgivningen var: Hur kunde skidläraren ta med dig utanför backen? Någon föreslog till och med att jag skulle stämma skidskolan eller skriva en krönika om hur oansvarig instruktören var. Men det var inte hans fel att jag saknade insikt om mina begränsningar som skidåkare. När han först frågade om jag ville åka utanför pisten borde jag ha sagt nej. På toppen av ravinen hade jag ytterligare ett tillfälle att dra mig ur. Men jag valde att fortsätta. Därför vilar ansvaret för olyckan helt på mig själv.

För mig är det här självklart, för många andra uppenbarligen inte. I Sverige finns det i dag allt fler människor som hävdar att någon annan bär ansvaret för deras problem och felaktiga beslut. De hävdar att de inte kan rå för sin egen situation, att de är offer för omständigheterna och att någon annan måste rycka ut och ställa till rätta. Det kan finnas många förklaringar till att saker och ting går fel, och visst har även samhället ett ansvar, men om man vågar analysera sin egen roll i det som skett visar det sig nästan alltid att ens egna beslut (eller brist på beslut) har spelat en viktig roll i skeendet. Men fisken ruttnar, som bekant, från huvudet. Tyvärr saknas förmågan till självrannsakan inte bara hos många medborgare. Den existerar inte ens hos våra ledare. Det visade Katastrofkommissionens rapport efter tsunamin, det visade också de senare utfrågningarna i riksdagens konstitutionsutskott och justitieombudsmannens nya utfrågning av statssekreterare Lars Danielsson.

Att lyssna på ministrar och höga politiska tjänstemän som glider undan, slätar över och förflyttar skulden är ingen uppbygglig upplevelse. I stället för att höra någon av dessa män och kvinnor ställa sig upp och säga ”ansvaret var mitt och jag är beredd att ta konsekvenserna av det” har vi bland annat tvingats uppleva hur en av de högsta tjänstemännen i riket, Lars Danielsson, pladdrar på med undanflykter som ”det ingår inte i mitt jobb”, ”det minns jag inte” och ”det finns inte i regelverket”. Jag hoppas bara att min skidinstruktör aldrig får Lars Danielsson som elev. Han skulle förmodligen lägga allt ansvar på berget om han ramlade på ändan i knappliften.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset