Löpning intresserade mig inte nämnvärt när jag var ung och vältränad, och inte ett jävla dugg när jag var 38 och lönnfet, skriver Magnus Betnér.
Löpning intresserade mig inte nämnvärt när jag var ung och vältränad, och inte ett jävla dugg när jag var 38 och lönnfet, skriver Magnus Betnér.

Jag, som stått på otaliga scener med en öl i näven och hånat folk som inte kan träna utan att någon står och skriker på dem, ringde en PT och började att komma igång. Men någon löpargubbe skulle jag inte bli, skriver Magnus Betnér.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Jag hade tänkt att jag aldrig skulle bli en fånig löpargubbe. Ni känner igen typen som har tights och köper nya skor för att de är sju gram lättare än de gamla. Jag har visserligen tränat massor i livet, men det var förr. Mellan 15 och 25 års ålder bodde jag mer eller mindre i olika gympasalar och hann under tiden med att gå ett par terminer på idrottshögskolan. Man kan sammanfatta det med att jag har sprungit en väldig massa mil fast mest efter olika typer av bollar. Sedan tog jag ett uppehåll på 15 år då jag i stället koncentrerade mig på öl och cigg.

En dag bestämde jag att det var dags för en skärpning. Det är ju sopigt föräldraskap att inte orka spela boll när man egentligen är frisk.

Löpning intresserade mig inte nämnvärt när jag var ung och vältränad, och inte ett jävla dugg när jag var 38 och lönnfet. För några år sedan började i bristen på motion att ta ut sin rätt. Jag orkade knappt bära matkassarna uppför de tre trapporna till lägenheten och blev andfådd så fort jag spelade basket med dottern i mer än tre minuter. Så en dag bestämde jag att det var dags för en skärpning. Det är ju sopigt föräldraskap att inte orka spela boll när man egentligen är frisk. Sagt och gjort. Jag, som stått på otaliga scener med en öl i näven och hånat folk som inte kan träna utan att någon står och skriker på dem, ringde en PT och började att komma igång. Men någon löpargubbe skulle jag inte bli.

LÄS MER: Kolumn: Småbarnsföräldrar borde tacka mig för mina oombedda tips

Sedan fick min stenhårda sambo för sig att hon skulle springa ett marathon från att inte ha sprungit alls. Det fixade hon så klart, den envisa jäveln. Trots ett ganska stort motstånd drogs jag med av bara farten. Eller fart och fart. Första gången jag var ute och sprang tog jag mig inte ens runt trekilometersspåret, men efter några månader så började det hända grejer. Nu springer jag en mil om jag vill och grejen är att det känns så jävla bra. Utöver trivselkilon som försvinner och att jag orkar bära hem mat är det också det tredje bästa jag har gjort för skallen efter terapi och Sertralin. Ångesten börjar så sakteliga att försvinna. Det är nog delvis löpningens förtjänst. Det är som att meditera och träna på samma gång. Och jo, jag har köpt både pulsklocka och tights. Det är bara att erkänna; Jag blev en löpargubbe.

Magnus Betnér

Plus: Jag har blivit med podcast! Seriemördarna heter den.

Minus: Den handlar inte om seriemördare.

Kommentera denna artikel

Vad tycker du? Här har du möjlighet att kommentera denna artikel. Vi på Metro vill ha en öppen dialog där de som deltar respekterar varandras åsikter. Alltså förväntar vi oss att du håller en schysst ton. Du kan framföra dina åsikter på ett civiliserat sätt även om du inte håller med om andras. Vi tror på dig!

Här kan du läsa hela vår kommentarspolicy.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset