Alla som har erfarenhet av psykvårdens och forskningens brister måste säga ifrån, skriver Lisa Johansson.
Alla som har erfarenhet av psykvårdens och forskningens brister måste säga ifrån, skriver Lisa Johansson.

Hon lämnade ett brev på köksbordet. I brevet hoppades hon att vi skulle kunna minnas eventuella ljusa minnen vi hade av henne. Som vi eventuellt hade. Lilla mamma. Så sjuk, skriver Lisa Johansson.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Jag visste att min mamma var deprimerad till och från hela sitt liv.

Jag visste att hon hade en dålig period.

Jag visste inte hur illa det var.

Min pappa hjälpte henne genom dagen. Vid lunchtid brukade ångesten släppa och bli möjlig att härda ut. Hon kämpade mot ”Maran”. Det var namnet hon gett sitt sjuka jag. Maran hade min mamma i ett fast grepp på natten och morgonen. Maran övertygade mamma att livet för alla runt omkring skulle bli mycket bättre om hon inte fanns.

LÄS MER: Vi måste tala högt om självmord

Mamma fick en ny medicin, vars biverkningar kan vara ännu mer ångest och suicidala tankar. Hon tyckte inte att den hjälpte henne, men visste att det kunde ta tre veckor innan de positiva effekterna kom. På torsdagen ringde hon en läkare och bad om hjälp. Medicinerna fungerade inte. Hon sa att hon inte orkade mer och att hon ville komma till psykakuten. Mamma blev ordinerad dubbel dos och informerades om att hon givetvis fick åka till psykakuten, men att hon där skulle få samma information; dubbla dosen.
Du är inte tillräckligt sjuk för att bli inlagd, fick hon höra.

På söndagen avslutade hon sitt liv.

Hon lämnade ett brev på köksbordet. I brevet hoppades hon att vi skulle kunna minnas eventuella ljusa minnen vi hade av henne. Som vi eventuellt hade. Lilla mamma. Så sjuk.
De följande dygnen fylldes av fantastiska insatser som avlöste varandra. Polisen, militärer, hemvärnet, Missing People och privatpersoner gjorde makalösa arbeten, med eller utan uniform. Vilka resurser. Vilka människor. Mitt kalla hjärta värmdes av att se all omtanke som finns i olika former.

LÄS MER: Vi har alla rätt till ett samhälle som fungerar

Psykisk sjukdom. Så fruktansvärt komplicerat och svårt.

Min pappas mening ekar i huvudet. Ingen av oss kunde gjort någonting mer. Det är sant. Mamma hade bra förutsättningar. En man som fanns där, i nöd och lust. Två barn hon var stolt över. Två barnbarn hon älskade över allt annat. Vänner. Hobbys. Ordnad ekonomi. Ett fint hus i ett fint landskap. Oftast mådde hon bra. Men så kom den – en dålig period. En dipp. Hon kämpade, men förlorade det här slaget. Slaget mot Maran och kemisk obalans, i brist på rätt dos medicin. I psykvårdens och läkarnas händer. Hur sjuk är tillräckligt sjuk?

Kvar är vi, med sorgen. Kvar är vi som har möjlighet att fortsätta kampen och försöka påverka den helt galna riktning psykvården verkar valt att ta.
Vad vill jag ha sagt?

Jo, att detta inte verkar vara något ovanligt. Präster, poliser, privatpersoner och psykologer har bekräftat för oss att det är så här psykvården ser ut i dagsläget.
Det gör mig så arg. Jag vill kämpa. Alla som har erfarenhet av psykvårdens och forskningens brister måste säga ifrån. Tusen David mot en Goliat. Det räcker nu. Dödlig sjukdom som dödlig sjukdom. Sverige måste kunna erbjuda hjälp, speciellt när någon bönar och ber om det. Det verkar bli fler och fler som av olika anledningar behöver en fungerande psykvård. Allt fler tycks uppleva att den fungerar sämre och sämre.
Ingen ska behöva få svaret du är inte tillräckligt sjuk när de känner att döden drar ner dem. Jag vill inte att någon ska få höra det, och mamma hade inte velat det.

Lisa Johansson

LÄS MER: Vi måste våga agera när vi misstänker att barn far illa

Fakta om debattören:

• 38 år

• Bor i Göteborg

• Har startat en namninsamling på skrivunder.com som heter ”Förbättra psykvården”. Förhoppningen är att insamlingen ska få beslutsfattare och ansvariga att inse att psykvården är i behov av en förändring, att händelser som denna inte ska få ske.

Hjälplinjer – behöver du någon som lyssnar?

Mind

Självmordslinjen: Öppet dygnet runt alla dagar, tel 90101 och chatt

Nationella hjälplinjen: Alla dagar klockan 13-22, tel 020-22 00 60

Barnens rätt i samhället (BRIS)
Barnens telefon: Alla dagar klockan14-21, tel 116 111
Vuxnas telefon – om barn: Vardagar klockan 9-21. Tel 0771-50 50 50

SPES – för efterlevande anhöriga. Finns till för alla som mist en familjemedlem, släkting, partner eller god vän genom självmord. SPES har telefonjour alla dagar 19-22, på telefonnummer: 08-34 58 73

 

 

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset