Varje år görs 7 000 magsäcksoperationer ­i Sverige. Det har skett en tredubbling på bara två år.

Många tror att dessa operationer är något slags hallelujalösning på alla överviktigas problem. Som om det gick att operera bort en längtan, en sorg eller en livshunger.

På Beroendecentrum i Örebro har man fått in en drös helt ny sorts alkoholister. En märkvärdig sorts alkoholister, som förvånar eftersom de inte har haft något riskbruk tidigare. Plötsligt, i vuxen ­ålder, går de från nästan noll till hundra i alkohol­förtäring.

Läkarna stod först förbluffade och försökte sedan hitta vad alla dessa patienter hade gemensamt. Svaret: Alla hade nyligen gjort en magsäcksoperation.

I USA, som ligger långt före oss med dessa ingrepp, så har man vetat det länge: matmissbrukare byter bara ­beroende.

Många som har gjort en fetmaoperation blir i stället ­alkoholister, tablettmissbrukare, spelmissbrukare, shopaholics eller sexmissbrukare. Och varför? För att ingen ­hjälper dem att ta itu med det egentliga problemet. Ingen ­sätter sig ner och tar reda på varför de tröstäter eller ­använder mat som en flykt.

Kirurgerna har ju inte tid att sätta sig ner och snacka. De vill bara riva av så många operationer som möjligt och tjäna så mycket pengar de kan.

Men är det någon som på allvar tror att det går att ­operera bort en sorg? Eller en frustration över att man har en ohållbar livssituation? Går det operera bort en pappalängtan? Nej, nej, nej.

Många äter – precis som alkoholisten dricker – för att de har en hunger eller törst efter något annat i livet. De har ett stort längtanshål i magen som de försöker fylla med mat. Så enkelt – och så oändligt svårt – är det.

Det är därför jag är så oerhört skeptisk till den alltmer växande fetmakirurgiindustrin. Och ­glädjekalkyl­reportagen om demsamma.

Efter tio år har de flesta återfått 80 procent av sin ­tidigare övervikt.  
– Vi skulle kunna vara bättre på att ge stöd och råd. Vi opererar så mycket så att vi har svårt att hinna ta hand om dem efteråt, säger docent Ingmar Näslund till Expressen.
Ja, det var just det. Man kanske skulle prata först och ta fram kniven sedan.

+ Christina ­Stiellis skilsmässoroman "Jag älskar dig inte" är halsbrytande ärlig, smärtsam och humoristisk. En bok att både älska och hata.

Höstblåsor, lövhalka och galonbyxstress. Det är mycket nu.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset