Det finns det ingen svensk idrottare som har blivit lika folkkär lika snabbt som Gummisnodden, skriver Marcus Leifby.
Det finns det ingen svensk idrottare som har blivit lika folkkär lika snabbt som Gummisnodden, skriver Marcus Leifby.

I helgen är det SM-final i bandy och Marcus Leifby passar på att berätta om en av Sveriges mest folkkära profiler.

”Haderian hadera, doppa snoppen i chokla.” Så där sjöng vi på skolgården för 100 år
sedan och den lilla trudi­lutten går sällan obemärkt förbi, den fungerar fint när man vill väcka någons nyfikenhet.

Visst?

I helgen är det SM-final i bandy.

Bollnäs och Edsbyn möts i ett tvättäkta hälsinge­derby (mitt i Stockholm visserligen men de möts…) och det går förstås inte att prata Bollnäs och Edsbyn utan att dra lite i gummisnodden (förklaring följer).

Bollnäs har inte vunnit SM-guld i bandy sedan 1956.

LÄS MER: 5 fördomar om ridsport jag inte vill höra igen

Det har gått 61 år sedan dess och på de åren har det hunnit hända en hel del i den svenska idrottshistorien.

Sverige och svenskarna har arrangerat fotbolls-VM och kommit tvåa, inte arrangerat fotbolls-VM och kommit trea, tagit 70 guld i sommar- och vinter-OS, stannat upp för Ingemar Johansson och Ingemar Stenmark och stolt sträckt på sig när Zlatan Ibrahimovic, Charlotte Kalla och Sanna Kallur varit i farten.

Ändå finns det ingen svensk idrottare som har blivit lika folkkär  lika snabbt som Gummisnodden.

Vem f-n är det, tänker kanske ni?

Men kära nån.

LÄS MER: Fotbollsherrarna borde kolla på handbolls-EM och sluta vara så fjantiga

På 40- och 50-talet fanns det en skridskoskicklig centerhalv i bandy-Sverige som bara de närmast anhöriga kände till, och knappt ens de.

Han hette Gösta Nordgren, han bodde i en koja i skogen, tyckte om att fiska och arbetade som flottare (en som transporterar timmer i strömmande vattendrag).

Göstas pappa var fiskhandlare, han sålde kondomer lite vid sidan av och därför fick han smeknamnet Gummi-Kalle, grabben Gösta hängde ofta med farsan sin och kallades därmed för Gummisnodden.

Så småningom blev det Snoddas.

Den store radio- (och så småningom) tv-mannen Lennart Hyland hade hört talas om Snoddas och att bandyspelaren även var en hejare på att sjunga.

Så, i samband med en bandymatch på Stadion i Stockholm lyckades Hyland locka Snoddas till sin studio på Karlaplan.

Det var lördagskväll och varenda svensk som hade en radioapparat satt bänkad vid sin radioapparat eftersom radioapparaten var det enda som fanns.

Där och då, den 26 januari 1952, rev Snoddas av sin mest berömda bit ”Flottarkärlek”, även känd som ”Haderian hadera”.

LÄS MER: 5 skrällar som jag aldrig kommer att glömma

Publiken tjöt av vällust, de slutade aldrig applådera och folk hemma vid radioapparaturen smälte som en kvarglömd 88:an i en sommarhet Volvo 245.

Efter det här framträdandet fanns det ingen återvändo.

Publiken kom i horder till bandymatchen efterföljande dag och i många år levde bandyn gott på Snoddas enorma popularitet.

Snoddas fortsatte spela bandy ett tag, han gjorde några landskamper och blev svensk mästare med Bollnäs 1956 men det fanns annat att stå i. Folkparksturnéerna avlöste varandra och det sägs att Snoddas drog så mycket folk att rekordet stod sig ända fram till 1983 när Carola slog igenom.

Snoddas dog 1981, bara 54 år gammal, när hans hjärta gav upp i samband med en innebandymatch i Vänersborg.

I helgen är det SM-final i bandy och även om ni inte bryr er så kommer ni att bry er.

”Haderian hadera, doppa snoppen i chokla.”

LÄS MER: Här är Sveriges mest folkkära landslag

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset