"Att höra Roger Burman dra några slutresultat är som bli insmord i varma, vegetabiliska oljor", skriver Marcus Leifby.
"Att höra Roger Burman dra några slutresultat är som bli insmord i varma, vegetabiliska oljor", skriver Marcus Leifby.

Formatet, att ta sin publik och bara rulla den i all möjlig sport, kasta den från en arena till en annan, är unikt. Ingen kan göra det med samma finess, kunnande och självtillit som Radiosporten, skriver Marcus Leifby.

När radion kom på 1920-talet upplevdes den som ett mirakel, en märkvärdig, upphöjd händelse som hade mystikens skimmer över sig.

Det har den fortfarande, tycker jag.

Hundra år senare ”rattar” nästan 1,8 miljoner svenskar in Radiosporten en helgdag och det krävs bara några söndagstimmar för att förstå dragningskraften.

Tryggheten de erbjuder står i bjärt kontrast till alla ängsliga tv-kanaler och deras sändningar.

I ursinniga försök att krama ur rättigheterna de förköpt sig på finns det ingen hejd på tragglandet, de anfaller i våg efter våg.

LÄS MER: Marcus Leifby: Varför ska jag bry mig om inte ni gör det?

Pojkdrömmen att äntligen få synas i teve kan förvandla vilken halvdan sportjournalist som helst till fullblodsnarcissist, och när skägget växt ut och redaktören belönat med Massimo Dutti-skjorta slår det över.

Radiosporten är tvärtom.

Här slipper vi förvridna Zlatan-vinklar och lojt skrävel.

I söndags satt jag ensam och lyssnade i tre timmar utan att känna mig ensam en enda sekund.

Det finns ett osynligt avtal här, mellan lyssnare och redaktion, vi litar på varandra.

Skidrapporter från världscupen i Ruka avlöstes av en gedigen kartläggning kring hjärnskakningarna inom svensk ishockey, och jag tror aldrig jag har lyssnat på en ”Sportextra”-sändning en söndag utan att en svensk F1-förare har tvingats bryta ett lopp.

Formatet, att ta sin publik och bara rulla den i all möjlig sport, kasta den från en arena till en annan, är unikt och ingen kan göra det med samma finess, kunnande och självtillit som Radiosporten.

Det finns ett osynligt avtal här, mellan lyssnare och redaktion, vi litar på varandra och i 30 år har sportradion varit min ”bästis”.

Hundradelar i ett slalomåk i ett dimmigt Killington kan, via The Verve och en nyhetsuppdatering av Folke Waxin, och utan att vi förstår hur det gick till, landa i en rapport från Buenos Aires och ett inställt Superclásico-möte.

LÄS MER: Marcus Leifby: I tv-serien ishockey är en myggad domare en mysig domare

Självklart på knastrig telefonledning.

Bara Radiosporten kan få mig att nervösklökas under slutsekunderna av en kvalmatch på Grimsta jag egentligen inte bryr mig om.

Och från en handbollsmatch i Göteborg berättar Paul Zyra att Lisebergshallen ska rivas om en månad.

Vad i helvete!?

Att höra Roger Burman ”dra” några slutresultat är som bli insmord i varma, vegetabiliska oljor.

Hur gick det för Iksu?

Vann med 7-5.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om Marcus Leifby