"Vi måste vara på vår vakt, ta kampen, alltid", skriver Leifby.
"Vi måste vara på vår vakt, ta kampen, alltid", skriver Leifby.

Det fanns en tid då människor gick på ishockey för att faktiskt titta på ishockey och inte för att äta julbord.

Det är sant.

På den tiden skrek publiken på domarna och motståndarna och klappade HÄNDERNA för att skapa tryck och stämning och för att tydligt markera vilka det var som bestämde på platsen.

Jag minns det som i går, det kan finnas något klipp på Youtube, det var fint, men det var då.

Sedan kom Globen och vågen, Melodifestivalen-delfinalerna, sittplatstvånget, slipsnissarna och NHL-lismarna, och sedan några år tillbaka är det gungande, rungande, vackra, genuina ljudet av svensk ishockey hotat.

På flera platser i landet har den klassiska hejaramsan ersatts av ett irriterande missljud, och denna kakofoniska konstruktion sprider sig som en farsot i våra svenska hockeyhallar.

Jag talar förstås om ”klapporna”.

Ett oting till pappersark (sponsrat förstås) som ligger utlagt på stolarna när åskådarna kommer till arenan, och som viks ihop till en dragspelsliknande funktion som sedan daskas mot en näve, ett lår, eller mot någon eller något i närheten.

LÄS MER: Här är fotbollsstjärnornas pr-jobb bi tyvärr aldrig glömmer 

Hur det låter?

Falskt och vedervärdigt, vedervärdigt och falskt.

Ingen vet säkert varifrån detta sattyg kommer, det spekuleras i att den har sitt ursprung i tysk arenaidrott och att den har infiltrerat svensk idrott via Jönköping (hockey) eller Alingsås (handboll).

Med några få undantag (jag högaktar er som vägrar) har ”klapporna” fått ett allt större fäste i Hockeysverige, särskilt nu i slutspelstider, och den fyller egentligen bara en funktion.

Som mått på historielöshet.

Redigt hockeyfolk behöver inte handredskap av papper för att skapa stämning, det ordnar sig bara de har någonstans att stå och att någon släpper pucken.

Varenda gång jag hör detta förbannade oljud känns det som att Satan spänner ut min själ i en sträckbänk.

”Klapporna” är ett twar som sprider sig på läktarplats och de måste bekämpas till varje pris.

Folk som behöver en ”klappa” för att klappa (de som har förlorat en hand i en sågverksolycka får dispens) bör inte gå på ishockey.

De kan stanna hemma och dona med sitt herbarium.

Kommersialismens klor klöser tag i allt som vi håller kärt med vår idrott och vänjer vi oss vid ”klappor” dröjer det inte länge innan slipsnissarna kommer till matcherna utrustade med applådstavar.

Arenorna kommer att fyllas med såpbubblor och folieballonger, korvarna bytas ut mot någon jävla Granola och hockeylaget HV71 flytta till Upplands Väsby bara för att någon miljonär har tröttnat på sin golfbana.

Vi måste vara på vår vakt, ta kampen, alltid.

Att bannlysa ”klapporna” är en rimlig start.

LÄS MER: Marcus Leifby: 5 fördomar om ridsport jag inte vill höra igen 

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om Marcus Leifby