"Ge oss något att minnas, Sverige!", vädjar Marcus Leifby.
"Ge oss något att minnas, Sverige!", vädjar Marcus Leifby.

Sverige åker till VM igen och de kan göra det utan press, de behöver inte spela fin fotboll, kravla sig vidare från gruppen eller vinna på straffar. Ge oss bara någonting att minnas, ge oss den bästa sommaren i livet. Är det för mycket begärt? skriver Marcus Leifby.

Alla har sina mästerskapsvanor.

En del samlar fotbollsbilder, vissa kollar gamla krönikor, andra fyller i VM-tips i Excel-dokument stora nog att innehålla dygnsnederbörden i Sverige sedan 1763.

Jag?

Jag har existensiell ångest.

Sverige har deltagit i tolv (2018 inräknat) av 21 VM-slutspel i fotboll, att jämföra med exempelvis Nederländerna som varit med i tio, Danmark i fem, Norge tre.

LÄS MER: Marcus Leifby: Här är 10 troliga scenarion under VM – i tv-rutan

Vi är ganska bortskämda med VM-närvaro, alltså.

VM-cykeln är ett förrädiskt fanskap men fyller förstås en funktion, utan vart-fjärde-år-principen skulle mycket av förtrollningen gå förlorad.

Sveriges startelva mot Trinidad Tobago i Tyskland 2006. Det var senast Sverige spelade en VM-premiär.

Det har gått tolv år sedan Sverige senast spelade ett fotbolls-VM, för vissa blir sommarens mästerskap deras första, för andra deras sista.

Människor som inte ens var födda när Sverige spelade 0-0 mot Trinidad och Tobago i Dortmund 2006 har hunnit bli tolv år när Sveriges VM-äventyr i Ryssland inleds.

”Alla har sitt eget VM”

Efter sommarlovet börjar de högstadiet, och nästa gång Sverige spelar ett VM kanske de är färdigutbildade badföreståndare med betalningsanmärkningar och bostadsrätt med bunden ränta i Borås.

Det hinner hända så mycket utan att det händer någonting, så lite kan göra att vi går miste om så mycket, och det skapar förstås en alldeles särskild magi.

Hemma-silvret -58, Ralf dyngvolley i hällregnet -74, Milds rejäla straff -94.

Varje generation har sitt eget fotbolls-VM, sin barndoms fotbolls-VM.

LÄS MER: Marcus Leifby: Zlatan vill inte behöva ställa frågan själv

Själv satt jag klistrad i ”storarummet” när Sverige taktfast marscherade ut från VM -90, jag fick vara uppe sent och ute om nätterna när vi tog brons i VM 1994, och även om den tidiga eftersmaken på turneringarna var diametralt motsatta så kan jag, så här 25-30 år senare, uppskatta båda lika mycket.

Tomas Brolins Sverige förlorade samtliga matcher med 1-2 under VM 1990 i Italien. Här mot Brasilien.

1990 var jag var tillräckligt gammal för att ta in ett helt mästerskap, för första gången begrep jag vad ett VM betydde, och fiaskot (1-2, 1-2, 1-2) var förstås inte oviktigt i sammanhanget.

”Ge oss något att minnas”

På sikt blev det ett sunt trauma, det skapade starka minnesbilder, ett gott vemod.

Sverige åker till VM igen och de kan göra det utan press, de behöver inte spela fin fotboll, kravla sig vidare från gruppen eller vinna på straffar.

Ge oss bara någonting att minnas, inte något vi måste försöka komma ihåg.

Ge oss bara den bästa sommaren i livet.

Är det för mycket begärt?

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset