Ambivalensen jag känner kring norskan Therese Johaug påminner om den jag upplevde kring Diego Armando Maradona, skriver Metros sportkolumnist Marcus Leifby.
Ambivalensen jag känner kring norskan Therese Johaug påminner om den jag upplevde kring Diego Armando Maradona, skriver Metros sportkolumnist Marcus Leifby.

Är någon värd en andra chans, och i så fall när, och hur bra får man vara när den andra chansen ges, och från vilket land får man komma? Det frågar sig Marcus Leifby.

Skid-VM rullar på men det går förstås inte njuta fullt ut av det heller. Sportens världstopp är numera så tunn att det inte längre är frågan om vilket land segrarna kommer ifrån, utan från vilket fylke. Mest överlägsen är Therese Johaug, vars munsår ger mig magsår.

Efter en 18 månader lång dopingavstängning – som bland annat innebar att hon missade OS förra året – gjorde norskan comeback i höstas och hon har vunnit samtliga distanslopp hon ställt upp i.

I helgen startade hon sitt VM genom att finmala samtliga konkurrenter och jag vet inte om jag någonsin sett en mer överlägsen vinnare i ett VM-längdspår.
En kilometer in i det 1,5 mil långa löpet stod det klart att ingen eller inget skulle kunna stoppa henne.

Åh, vilken skidåkare.
Äh, vilken fuskare.
Folkdomstolen överlägger och kritiken som riktas mot Johaug är en märklig mix av missunnsamhet, misstänksamhet och misogyn magma, men det som gör den riktigt makaber är att den även är… motiverad.

LÄS MER: Marcus Leifby: Hur många fördomar kan man krossa på 14 sekunder?

Å ena sidan har vi skidsportens mörka förflutna, fusket och lögnerna, sprutorna och blodpåsarna, Mühlegg och finländarna, och i fallet Johaug vet vi helt enkelt inte vad som är fakta eller fabricering.

Ambivalensen jag känner kring norskan Therese Johaug påminner om den jag upplevde kring Diego Armando Maradona.

Å andra sidan har vi regelverket och instanserna, domen och det avtjänade straffet, rättssäkerheten och möjligheten att Johaug faktiskt inte dopade sig med berått mod.
Här, bland alla men, däremot och eventualiteter, är klämrisken stor.
Hur ska vi förhålla oss till en idrottare som har fuskat, och hur mycket (kanske omedvetet) fusk kan vi tolerera?

Är någon värd en andra chans, och i så fall när, och hur bra får man vara när den andra chansen ges, och från vilket land får man komma?

Ambivalensen jag känner kring norskan Therese Johaug påminner om den jag upplevde kring Diego Armando Maradona. Den gudabenådade fotbollsspelaren från Buenos Aires-slummen som bar sitt Argentina till världsmästartiteln 1986. Den oanständige typen som knarkade, söp och betedde sig som en skitstövel både på och utanför planen.
Fan.

LÄS MER: Marcus Leifby: Det är männen – inte marknaden – som styr idrotten

Allt hade varit lättare om bedragarna varit ärliga, och fuskarna lite sämre. Som tur är har vi våra svenska skidåkare att förhålla oss till och på skid-VM är det damerna som skämmer bort oss, och herrarna som skämmer ut oss.
Och ingen är dopad.
Eller?

Marcus Leifby

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om doping skidor