Michael Jackson tillsammans med Wade Robson, då sju år, en av de som i dokumentären Leaving Neverland anklagar popstjärnan för sexuella övergrepp.
Michael Jackson tillsammans med Wade Robson, då sju år, en av de som i dokumentären Leaving Neverland anklagar popstjärnan för sexuella övergrepp.

Genom dokumentären Leaving Neverland tecknas bilden av en monstruöst rovlysten sida av Michael Jackson. Detta samtidigt som en del bara vill fokusera på den kärlek han spred och allt det goda han stod för, skriver Martin Nygren, redigerare på Metro.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Okej, det verkar vara hög tid för att möta människan Michael Jackson. Så här kommer en snabb summering: han drillas benhårt in i showindustrin av sin far från väldigt ung ålder, det sägs att han misshandlas på alla sätt och vis av densamme, blir ikon, blir gud, hamnar i rättegång 2005, frias, dör. Någonstans där på vägen händer något som får en då 28-årig popguds sminkör att säga: Han är som en nioårig pojke. Någonstans där på vägen säger grabbar: Han förgrep sig på mig. Någonstans där på vägen säger mödrar: Han vill oss som familj så gott. Någonstans där på vägen finns Michael i strålkastarljuset, allmänt omvittnad som världens snällaste, ömmaste och barnvänliga, kärleksspridande person. De säger: Det stämmer inte, han vill oss alla så gott.

Någonstans där på vägen säger grabbar: Han förgrep sig på mig.

Nu tecknas bilden av en monstruöst rovlysten sida av den vandrande tragedin fram, genom dokumentären Leaving Neverland. Förövaren som systematiskt tutade i barn att de skulle hamna i fängelse om de berättade, vände dem mot sina mödrar. En nioårig pojke i en vuxen mans kropp. En ofullständig människa avbildad till gud i strålkastarljus; ett publikhav som upplever energin, älskar den, vill sprida den vidare. En massa i förnekelse, som bara vill fokusera på den kärlek han spred och allt det goda han stod för. Det är en ytlig bild för en ytlig värld. Ett nålsöga som släpper igenom och aldrig sticker hål.

Okej, det verkar vara hög tid att återupptäcka popgudens arv. Och ännu ett tillfälle att klura kring vår kultur, vad vi är en del av.

LÄS MER: Emilie Ebbis Roslund: Dejtar du någons förövare?

Den franske filosofen René Girard uppfann konceptet mimetiskt begär. Det handlar, förenklat, om människans behov att bli bättre på saker som andra är bra på eller att ha det andra har. Det gör att man härmar och tar efter andras beteende och leder till konkurrens. Det i sin tur kan orsaka våld och övergrepp enligt Girard. Han menade även att det mimetiska begäret ligger bakom syndabocksmekanismen – människans behov att lösa konflikter genom att hitta någon att skylla på. Gudstroende kulturer såg till att offra, typ en get – och nu är det hög tid för oss att samsas kring vem det är som ska ryka. Och de decennier som gått i MJ-gate visar att valet är svårt: Popguden eller barnen.

Men nu är det dags att välja.

Martin Nygren 

Plus: Barn. Lyssna på dem. Inte för vad de vet, utan för hur de mår.
Minus: Trångsynthet. Det är vuxenvärldens ansvar att kunna hålla två tankar i skallen samtidigt, och prioritera därefter.

Kommentera denna artikel

Vad tycker du? Här har du möjlighet att kommentera denna artikel. Vi på Metro vill ha en öppen dialog där de som deltar respekterar varandras åsikter. Alltså förväntar vi oss att du håller en schysst ton. Du kan framföra dina åsikter på ett civiliserat sätt även om du inte håller med om andras. Vi tror på dig!

Här kan du läsa hela vår kommentarspolicy.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset