Den unga kvinnan går vingligt fram på gatan med en papperspåse i handen. I påsen har hon en flaska som hon ibland dricker ur, och hennes blick söker flackande över trottoaren. Då kommer en jämnårig man fram, frågar hur det är, och erbjuder sig att hjälpa henne. ”Var är bussen?”, frågar hon. ”Vi går till mitt hus, därifrån går bussen”, svarar mannen.

Youtubefilmen som påstår sig visa hur främmande män på stan går fram till en kvinna i hopp om att kunna utnyttja hennes berusade tillstånd för att få hem henne till sig har fått nio miljoner visningar på en vecka. Många har suckat och blivit upprörda över de skam- och respektlösa männens beteende. Men enligt bloggen The smoking gun var det i själva verket filmskaparna som instruerade männen, och gav dem repliker, under sken av att spela in en ”studentfilm”.

Youtubefilmer som denna är en viktig del av ett nytt medialt kretslopp. Filmskapare med nätet som forum vet att om de lyckas skapa en slagkraftig nog rulle med ett dito budskap kommer medierna, i jakt på nästa klicksuccé, plocka upp den. Uppmärksamhet mot klick. Jag ser fortfarande klicksajternas inbäddning av reklamfilmen för ECPAT, där skådisen Joel Kinnaman tar ställning mot övergrepp mot barn, cirkulera på sociala medier. En oändlig klickdans, quid pro quo.

Men vad händer när dessa filmer utmålar en felaktig bild? Om männen i Youtubefilmen med den låtsasfulla kvinnan i själva verket var anlitade? Om hisspassagerarna i den senaste Panda STHLM-filmen, som verkade ignorera att en man misshandlade en kvinna i samma pyttelilla utrymme, såg deras kamerautrustning och antog att de spelade in en kortfilm? Den bäddades in och blev direkt klickmagnet hos nästan alla större klicksajter. Men har medierna ett ansvar att undersöka den beskrivna verklighetsbilden i partsinlagor själva, innan de sprider dem vidare för en enorm publik?

Jag säger ja. För visst, både i fallet med kvinnan på gatan och paret i hissen är misstankarna inte bekräftade och till det syvende och sista frågan om ord mot ord. Men tvivlet borde i båda fall fötts innan publicering, och inte efter. Framför allt borde det ha fötts hos de som publicerade klippet själva, och inte tvingats fram av andra.

Ja, det är dags – bättre sent än aldrig – att vi börjar behandla Youtubefilmer som vilket annat PR-material som helst. Det är vår jäkla plikt.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset