Har man makten att göra nått så ska man se till att göra det, skriver Evyn Redar.
Har man makten att göra nått så ska man se till att göra det, skriver Evyn Redar.

Tack för att ni orkar och tack för att ni fortsätter kämpa även när orken lämnat er, skriver Evyn Redar.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Jag var nio år den dagen efter skolan när mamma berättade att någon skulle flytta in hemma hos oss. Hon hade ropat på mig och min syster och bett oss komma till vardagsrummet. Jag möttes av en väldigt lugn men ändå frågande blick. Lite som om hon skulle säga något till oss men inte riktigt visste hur vi skulle reagera. Vi satte oss i soffan mittemot henne och hon började berätta om hur hon, några dagar tidigare, hade lyssnat på kurdiskradio. Programledaren hade berättat om en man och hans son som bodde gömda i Sverige efter att de fått avslag från migrationsverket. Han hade vädjat om hjälp ut i etern. Det var ohållbart för ett barn att leva på det sättet.

Ett barn behöver leka, ett barn behöver skola och ett barn behöver främst en trygg miljö. Mannen behövde fortfarande leva gömd men om det fanns någon som kunde hjälpa till med att ge det här barnet en lite bättre vardag så kunde de ringa in. Mamma hade lyssnat och känt behovet av att agera. Har man makten att göra nått så ska man se till att göra det. I detta fall hade hon den makten och därför ringt in. Några år tidigare hade min kusin och min moster flytt till Sverige och tvingats leva som gömda flyktingar. Min kusin hade då flyttat in hos oss och med hjälp från rektorn, som jobbade på en skola min mamma hade kontakt med, så kunde hon börja skolan trots deras situation.

LÄS MER: Ingen mamma ska behöva begrava sitt barn

Mamma förklarade för mig och min syster att vi nu skulle göra samma sak. Hon hade redan ringt till samma rektor och killen kunde börja skolan två veckor därpå. Vi satt tysta. Det började pirra inom mig. Skulle jag plötsligt få en bror? En kompis att leka med innan och efter skolan? Mamma satt också tyst och tittade på oss innan hon frågade hur vi kände kring allt hon precis berättat. Jag tittade på min syster och sen tillbaka på min mamma innan jag frågade:

”Kan han bo i mitt rum?”

LÄS MER: När ni vinkar hejdå, slås ni av att det kan vara sista gången?

Han bodde hos oss i två år. Två år utav tjafs och stora bråk. Men också två år av massa lek, skratt och kärlek. Vi betedde oss verkligen som syskon. Jag minns att jag ibland kunde bli så arg att jag kastade ut han ur mitt rum men i slutet av dagen blev vi alltid vänner och bandet vi ändå lyckades bygga var större än alla bråk. Jag vet inte vad han gör i dag, hur han mår eller vart han bor. Jag kom hem en dag efter skolan och då var han inte längre kvar. Jag fick det förklarat för mig att det var så det kunde gå till när någon levde gömd, sen pratades det inte så mycket mer om det.

Jag skriver den här texten för jag vill hylla min mamma som hjälpte till där hon kunde. Jag vill hylla den fantastiska rektorn som såg till att barn i behov fick tillgång till skola. Jag vill hylla den programledaren som tog sig tiden och bad om hjälp i etern. Jag vill hylla exakt alla som gör det de kan för att hjälpa människor i nöd. I dag är det inte en självklarhet att vara medmänsklig och därför behöver vi hylla de som är det. Tack för att ni orkar och tack för att ni fortsätter kämpa även när orken lämnat er.

+ #LastNightInSweden ändå väldigt kul.
 Vädret. jag är trött.

LÄS MER: Sebbe Staxx är det närmaste jag kommit en väckelsepredikant

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset