Meet fokuserar på kött på menyn. För fiskätaren finns gös och tonfisk. Vegetarianer får gå någon annanstans.
Meet fokuserar på kött på menyn. För fiskätaren finns gös och tonfisk. Vegetarianer får gå någon annanstans.

Meet ser mest ut som en ungkarlsdröm. Men jag har svårt att tänka mig att bättre kött serveras någon annanstans i Göteborg, skriver Erik Almqvist.

Toaletterna med svart granit och nakna kvinnor.

De ljusa skinnsitsarna för tankarna till kommandobryggan på en lyxyacht.

Bra kött serveras oftast, vare sig man vill eller inte, med ett rejält mått gammaldags grabbighet. Sinnebilden för hur en genuin köttrestaurang ska se ut är Peter Luger i Brooklyn, världens mest kända steakhouse, där köttstyckena serveras på rejäla träbord med ett minimum av distraktionsmoment i form av grönsaker och kolhydrater. De slitna ekgolven andas jaktstuga och slaktbod.

Samtidigt som det finns en romantik i det där kan det ibland kännas tvångsmässigt på samma sätt som när ­shorts­klädda män med röd hud leker Tony Soprano med sina ekologiska entrecôter vid Webergrillen och mässar om hur angeläget det är att en bra biff avnjuts ”rare”.

Vid en första anblick tycks det som om Meet befriat sig från den förväntade inramningen för en köttrestaurang. Här finns varken ekpaneler eller jaktsvärmeri. På Meets hemsida kan man i stället läsa att tanken är att ”den stilrena inredningen” ska tillåta råvaran att spela huvudrollen. Men efter några minuter i den genomdesignade lokalen inser man att också den här köttkrogen i första hand riktar sig till en manlig publik. Stekhusgrabbigheten har bara fått en mer sofistikerad fernissa. Meet ser ut som en finnig tonårspojkes ungkarlsdröm: Med breda golvplankor i mahognyimitation, dämpade spotlights och ljusa skinnsitsar känns matsalen som kommandobryggan i en lyxyacht. På toaletterna pryder bilder av nakna kvinnokroppar i naturlig storlek de blanksvarta väggarna av italiensk granit.

Den förfinade polishen flagnar en aning när vi tvingas bekanta oss med en liten familj bananflugor. De stör egentligen inte, men det vore tjänstefel att inte påpeka deras närvaro.

Den här januarikvällen är de dessutom de enda andra gästerna i lokalen – vilket möjligtvis beror på att de isiga trottoarerna och hotfulla istapparna som hänger från taknockarna skrämt folk från att gå ut.

Maten då? Meets meny skryter om att deras specialitet är biffar av det mytomspunna fettmönstrade wagyuköttet – som kallas kobebiff när det styckas i Japan. Även resten av matsedeln fokuserar på kött. Som alternativ finns tonfisk eller halstrad gös. Vegetarianer får gå någon annanstans.

Mitt middagssällskap, en köttälskande inredningsarkitekt som nyligen blivit tillsammans med en vegetarian, kluckar upphetsat när han efter sin förrätt bestående av en bebislen carpaccio på wagyu-oxfilé (199 kr) får in en tvåhektos svensk ryggbiff med steaksås (249). Den rökiga grillsmaken är förtrollande.

Som förrätt ropade jag in en delikat smörstekt söt brioche med vänernlöjrom, gräslök, gräddfil och ett småfestligt päronskum för 149 kronor. Eftersom wagyubiffarna (för 579 kronor styck) – ”Meets specialitet” – visar sig vara slut får jag sedan in en texas-entrecôte, tjock som en Dennis Lehane-deckare, med en lagom smakrik rödvinssås och potatisgratäng. Biffen är som sig bör krispigt mörkgrillad på ytan, men fettsprängd och blodigt röd inuti.

Jag har svårt att tänka mig att du kan få en bättre köttbit någon annanstans i Göteborg.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset