Metros Björn af Kleen har ätit middag på ett travkomplex. Upplevelsen får tre Metroglober i betyg.
Metros Björn af Kleen har ätit middag på ett travkomplex. Upplevelsen får tre Metroglober i betyg.

Solvalla har börjat servera god mat hävdar stammisar. Björn af Kleen äter middag på Nordens största travkomplex. ”Krogen är alltid ett parti roulette och i synnerhet på Solvalla”.

Lotta Bergseth

Retrosnyggt.

Glansigt.

På Solvallas restaurang Kongressen sitter hästuppfödaren Ulrich Bermsjö och kollar avelshingstar över en oxfiléragu. Ett vackert vårljus väller in genom de väldiga panoramarutorna. Nedanför – Kongressen ligger högt över marken – värmer hästarna inför onsdagskvällens första lopp. Bermsjö, som hängt på travbanor sedan barnsben, är tagen över den kvalitetshöjning som Solvallas mat genomgått sedan Stockholm Fisk övertog bespisningen i februari i fjol.

Det som brukade vara snuskigt och kallt har blivit varmt och ätligt. Jag sitter tre etagenivåer ner från Bermsjö och smygsurfar spelregler; programbladet är japanska för en oinsatt. Jag får dela bord med en jämnårig ­kille och hans medelålders mamma – de äter räksallad med Rhode Island för 199 kronor till var sitt glas champagne.

Hans insatskvitto för kvällen är prydligt placerat intill tallriken medan jag som amatör travar till luckan inför varje nytt lopp – man vill ju kolla oddsen som visas på stor-tavlan strax före start.

Om det funnits ansatser till en exotiserande Solvallatrend i Stockholms manliga medievärld – jag såg framför mig en middag bland Jens Lapidus-gangsters – slås man snarast av mångfalden på Kongressen. En del ölande firmafestare och helskäggiga Lasse Kongo-gubbar i träskor, ja visst – men också vanliga familjer som samlats över bättre Stads­hotellmat i 250-kronorsklassen och tillsammans gläds åt modesta småvinster.

Alltså mer folknöje a la Wallmans salonger än bil-däcket på Estlandsfärjan. Ulrich Bermsjö, som jag träffar på väg ut, liknar Solvalla vid himmelriket: här får alla en ny chans. Men de som börjar om från noll kanske snarare äter varmkorv på Ströget än på vit duk i Kongressen. Kongressen – ett lysande otidsenligt restaurangnamn – serverar löjromstoast för 299 kronor. Dyrt men mackan är tilltagen och brödet ovanligt gott.

Caesarsalladen för 99 är aningen kall men matig med lagom mix av sallad och ägg, parmesan och bacon. Varmrätterna är robusta, både min helstekta biffrad, en köttig fyrkant för 285, och mitt sällskaps rimmade rödtunga för 245 – men tillbehören kanske något elaborerade (potatis- och cheddarostrulle respektive skaldjursmousseline med hummerskum). 

Jag skulle inte åka till Solvalla bara för maten. Samtidigt bidrar spelet – insatserna, spontanjublen, besvikelserna – till en förhöjd restaurangupplevelse (även om jag själv gick 40 kronor back). Krogen är alltid ett parti roulette och i synnerhet på Solvalla.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset