2011. Kontinentalplattor krockade i Japan och vi höll andan samtidigt som det blev kärnkraft istället för kärnvapen som höll oss vakna om natten. Människor omkom, städer ödelades, industrin kraschade.

Svensk industri däremot, den gick från värdig till absolut haveri när SAAB slutade betala sina anställda. Aldrig har ett fabriksgolv känts så hårt och smutsigt. I juli rann våra tårar till den ogreppbara terror som lamslog Norge. Hjälplösa följde vi ondskan som aldrig aldrig ville ta slut, samtidigt som journalister över hela världen tvingades omvärdera sin stereotypa värdegrund.

Vi förbannade unisont nationalismen, och samtidigt kammade Sannfinnländarna hem 15% av de finska rösterna. I Sverige låg Juholt som en våt filt över det politiska klimatet och medan Carl Bildt inte lyckades jonglera både olja och rättsäkerhet i fallet med två svenska journalisters högst tvivelaktiga gripande i Etiopien, så skällde EU ut Ukraina för domen mot Julia Tymosienka.

Hesheten övergick i ängslan när land efter land inom unionen hamnade i ekonomiskt koma, och när kamerorna slocknade tvistade de tjugo om huruvida man skulle dra ur sladden till det livsuppehållande maskineriet.

Vidare var 168 års erfarenhet inom pressetik inte tillräckligt för News of the World som tvingades självdö efter att en orgie i avlyssningar rullats upp, samtidigt som övrig media halvhjärtat bevakade jordbävningen i turkiska Van där regional stolthet stod i vägen för en organiserad katastrofhjälp.

Det kom en arabisk vår, och med folks outtröttliga styrka som vapen och demokrati som bränsle såg vi revolutioner ena och västvärlden byta färg på sina avatarer. Ghaddafis kvarlevor fick hålla till godo med något som låg närmare ett gatlopp än den Lit den parade diktatorn hade regisserat och Usama Bin Laden sköts i ögat och sänktes till havs av bekvämlighetsskäl. Ratko Maldic greps och många fick ett avslut medan Berlusconis avslut gav många hopp. Danmark fick sin första kvinnliga statsminister och i USA närmade sig…
 
Eller vänta! Det där är ju inte min årskrönika! Det där är stencilerat direkt från en vidvinkellins. Nej, i min riktiga årskrönika blev jag faster, hyrde husbil och skuldsatte mig mentalt till mina föräldrars alkoholism. Det var snödmodd, nya utmaningar och en djärv tapet. Året må vara fyllt av politik och världsomspännande tragik. Men till syvende och sist är det de små sakerna, helt obetydliga för någon annan, som sammanfattar vårt varv runt solen.
 
+ Berlin. Vill skrika ”Ich bin ein Berliner”, men det känns gjort.

Snön! Var är du? Jag menade inte det jag sa förra året!
Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset