Innan kriget i Syrien bröt ut under 2011 hade jag precis som de flesta svenskar ett välordnat liv där jag bodde. Jag funderade aldrig någonsin på att lämna mitt land, skriver Abdulla Ahmad Miri.
Innan kriget i Syrien bröt ut under 2011 hade jag precis som de flesta svenskar ett välordnat liv där jag bodde. Jag funderade aldrig någonsin på att lämna mitt land, skriver Abdulla Ahmad Miri.

Jag stod inför två val: att stanna i Damaskus, ansluta mig till militärtjänst och bli yrkesmördare. Eller fly landet, skriver Abdulla Ahmad Miri.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Tidigt på morgonen den 3 augusti 2012: jag packar en liten väska med det allra nödvändigaste – en t-shirt, ett par pyjamasbyxor, en handduk, min tandborste, ett par strumpor, min mobiltelefon och mitt id-kort, några dadlar. De senaste två månaderna har jag stått inför två val: att stanna i Damaskus, ansluta mig till militärtjänst under president Bashar al Assads styre och bli yrkesmördare. Eller fly landet. Jag valde det senare. Min mamma var helt förkrossad den där morgonen när jag gick ut genom dörren för att aldrig mer komma tillbaka.

LÄS MER: Rosling: Därför tar flyktingar livsfarliga båtar i stället för flygplan

Att vara asylsökande är inte nödvändigtvis samma sak som att vara en fattig person utan förmåga att klara sig själv. Innan kriget i Syrien bröt ut under 2011 hade jag precis som de flesta svenskar ett välordnat liv där jag bodde tillsammans med mina föräldrar och tre syskon i ett typiskt medelklasshem i Damaskus med ett rikt socialt liv och många vänner. Jag funderade aldrig någonsin på att lämna mitt land. Jag var precis klar med min examen i ekonomi från Damaskus Universitet och hade börjat arbeta för FN-organisationen UNRWA, som arbetade med att ge ekonomiskt bistånd till palestinska flyktingar i Mellanöstern. Efter jobbet brukade jag träffa min flickvän Nour, drömma om våra framtida barn, hus, liv – allt möjligt härligt som vi hade framför oss. Men livet blir ju som bekant aldrig riktigt så som man har tänkt sig.

Min flykt från Damaskus via Turkiet och vidare till Sverige blev farlig och mycket lång. Jag kom fram till Malmö station klockan åtta på kvällen i juni 2013. Under hela resan hade jag min målbild klar för mig – att nå Sverige. Genom mina studier hade jag läst mycket om Sverige och hade blivit inspirerad av svenska värderingar och Sveriges öppenhet gentemot resten av världen. Trots att jag har släktingar på flera ställen i Europa – i Luxemburg, Finland, Tyskland och Irland – var det i Sverige jag ville starta ett nytt liv.

LÄS MER: 6 saker som du kan göra för att hjälpa till med integrationen

Efter fyra dagar i Malmö gick jag till biblioteket i Rosengård där jag bodde för att börja lära mig svenska genom Röda Korsets språkkafé. Efter tre månader kände jag att Rosengård inte var min plats så jag flyttade till Stockholm och vidare till Uppsala där jag började studera det statliga programmet ”Korta vägen” – en sex månaders intensivkurs i svenska språket, det svenska samhället och svensk kultur. Efter bara tre månader fick jag praktikplats på SBAB:s redovisningsavdelning där jag arbetade fram tills i mars i år, då jag fick sluta på grund av neddragningar.

Nu är jag på jakt efter nya professionella utmaningar och jag stormtrivs i Sverige, trots all byråkrati på den svenska arbetsmarknaden och trots att jag inte har sett min flickvän Nour eller min familj på snart fem år. Sverige är ett fantastiskt land med en fantastisk kultur. Jag är en av alla människor från Syrien som inget hellre vill än att var med och bidra till det svenska samhället.

Abdulla Ahmad Miri

+ Jag har äntligen hittat en syrisk restaurang på Odenplan som jag gillar.

– Känns trögt att komma in på den svenska arbetsmarknaden.

LÄS MER: Mohamed och Zaher hjälper nyanlända: Språket är nyckeln

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset