Skolverket rekommenderar maximalt tolv barn i barngrupper i 1–3-årsåldern.
Skolverket rekommenderar maximalt tolv barn i barngrupper i 1–3-årsåldern.

"Oavsett hur många pedagoger man anställer så blir det kaos. Och i det kaos som redan är ses alltså mitt barn på som 'avvikande'. För att han drar sig undan den stora gruppen och hellre leker själv", skriver Cissi Wallin.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

”Han är avvikande”. Även om orden troligen inte var illa menade så brände det till. Min son fyllde nyligen två år. Han har trivts på förskolan i snart ett år. Men nu vet jag inte längre. Vill jag verkligen ha mitt barn i en kommunal barnomsorg där barn som inte passar in i ett pressat schema så lätt stämplas? Jag har pratat med många andra småbarnsföräldrar under senaste veckan. Många delar samma klump i magen. Att rekord-tidigt ha fått höra om ”avvikelser”. När man kan fråga sig vad som faktiskt avviker allra mest. Är våra barns ”avvikande” reaktioner i själva verket mest av allt ett tydligt symptom på ett avvikande system?

LÄS MER: Cissi Wallin: Barnlösa tror att de är bäst på barnuppfostran

Bilden börjar klarna. Skolverket och en samlad kår såväl barnläkare som psykologer och hjärnforskare säger nej till stora barngrupper. Rekommendationen är max 12 ungar i småbarnsgrupperna. Helst runt 10. För deras små känsliga hjärnors skull. Men det skiter våra kommunpolitiker i. På min sons förskola, som skryter om att de är ”en av de personaltätaste” i området är det 17 småkottar på samma avdelning. Tre vuxna på heltid. Kommunpolitiker har bestämt att de absolut kan få rum med 13 till. Oavsett hur många pedagoger man anställer så blir det kaos. Och i det kaos som redan är ses alltså mitt barn på som ”avvikande”. För att han drar sig undan den stora gruppen och hellre leker själv. För att han inte tar för sig så mycket verbalt. För att han gör det enligt mig vilken rimlig vuxen som helst skulle göra i ett liknande kaos – räddar sin inkännande hjärna från en hårddisk-krasch.

Han, min tvååring, kallas också känslig. Och Gud nåde den som stämplar det som ett problem. Om det här jävla robotsamhället överlag, där skola, vård och omsorg alltmer tycks likna ett Ullared på speed skulle vara bara lite mer inkännande så skulle vi vara på rätt väg.

Missförstå mig rätt. Tycker såklart det är himla bra att barn med särskilda behov uppmärksammas tidigt. Men bara att man pratar om två-treåringar som avvikande? Och hur ska man ens hitta de barn som kan ha adhd, autism eller andra diagnoser i ett sjukt system? Ett system där förskolepersonal går på knäna, mobiliserar sig i upprop, larmar om att de inte längre kan garantera våra barns säkerhet. Hur ska man, på riktiga grunder lyckas skilja på rimliga reaktioner från så kallat normalstörda ungar och det som är något mer än så? Och finns ens tid och ork med rätt kunskap i grunden? Om den kommunala förskolan inte ens kan erbjuda att låta vissa barn med ett visst kynne leka mer avskilt utan att ta in så kallade specialpedagoger… Och mitt i det står min och kanske även din lilla plutt och försöker passa in. Hantera alla intryck och allt stoj. Stress från vuxna som knappt kan göra sitt jobb. För att inte heller vuxna, av förklarliga skäl kan klona sig. 

Jag ska nog sätta mitt barn hos dagmamma, eller i mindre föräldrakooperativ. Sen, om ett tag kan man utvärdera på riktigt om han tycks behöva extra stöd eller inte. Ska man behandla det som är sjukt kan man ju liksom inte bara plocka fram plåster. Man måste våga pilla bort skorpan och blotta det verkliga såret. 

+ ”Förskoleuppropet”. Följ det, stötta det!

– Ignoranta skolpolitiker. Jag kommer efter er, var så säkra. Den här lejonmamman duckar man inte.

LÄS MER: Cissi Wallin: ”Vi skippar inte sockret – kommer vårt barn att dö nu?”

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset