Miriam förlorade sin son i en trafikolycka för elva år sedan.
Miriam förlorade sin son i en trafikolycka för elva år sedan.

För elva år sedan förlorade Miriam Helleday sin son, 13-åriga Simon, i en trafikolycka. Nu berättar hon om sorgen, saknaden och hur hennes liv ser ut i dag. ”Det är en sorg att inse att jag inte känner honom längre”, säger hon.

En onsdag i oktober för snart elva år sedan mötte Miriam Helleday upp sin son Simon, 13, för att tillsammans cykla till premiären av en teater som Miriam då jobbade med. Intill Kungsträdgården stod de sida vid sida med en buss, som började svänga i deras riktning.

Simon, som skjutsades av sin mamma, fastnade med sina byxor i bussen och släpades under hjulen. Hans liv gick inte att rädda.

– Jag minns det otroligt väl, det var som att tiden stannade, säger Miriam om händelsen som helt förändrade hennes liv.

”Skulle jag gråta? Skulle jag skrika?”

Miriam såg Simon släpas under bussen och hörde honom skrika i panik. I chocken, när hon förstod att Simon inte skulle överleva, gick hon i motsatt riktning från bussen, la sig intill en lyktstolpe och började föreställa sig katastrofscener från filmer.

– Det var så mycket att ta in. För mycket. Jag låg och tänkte på hur man beter sig på film under en katastrof. Skulle jag gråta? Skulle jag skrika? Ja vissa skriker och gråter, tänkte jag, men jag låg bara där.

När förstod du att du hade förlorat din son?

– På ett sätt på en gång, på ett annat sätt förstår jag det fortfarande inte. Första halvåret såg jag alltid till göra plats för honom. Det skulle alltid finnas en plats kvar i bilen, ingenting skulle vara stängt för honom.

LÄS MER: Fyra röster: De möter döden på jobbet

Under den första tiden efter Simons bortgång var Miriam likgiltig inför allt, berättar hon. Likgiltig inför livet, likgiltig inför Simon och likgiltig inför hennes dotter, Julia.

– Jag längtade bara efter lite vardag. När man har varit med om en sådan här katastrof är det som att hela ens person havererar, allt måste värderas och bygga upp sig själv på nytt igen.

Slåss med sin del i olyckan

Strax efter olyckan började hon gå i terapi. Det har hon gjort minst två gånger i veckan i snart elva år. Hennes terapeut har beskrivit ett läkande sår som en vulkan, där såret alltid är öppet men skyddsmurarna runt om blir starkare.

– Det var skönt att inse att såret aldrig kan läka. När någonting likt detta händer vill man ofta tillbaka till dit man var innan. Dit kommer jag aldrig, jag kommer aldrig bli den personen jag var när Simon levde.

”Det är en sorg att inse att jag inte känner honom längre”, säger Miriam Helleday om saknaden efter sin son.

LÄS MER: Därför vill Christine Meltzer att alla ska prata om döden

För att Simons död inte ska kännas meningslös, försöker Miriam att hjälpa andra i hennes situation, berättar hon. Hon leder bland annat en samtalsgrupp i föreningen VSFB – Vi som förlorat barn.

– Jag har blivit en tyngre människa, men jag försöker göra någonting bra av att veta om att livet inte är för alltid. Jag har jobbat hårt för att hitta en mening med livet, men det har varit en lång och jobbig resa. Det jag slåss med är bilderna från olyckan och min del i den.

”Svårt att glädjas över att Simon har funnits”

Varje födelsedag och årsdag för olyckan är extra jobbiga, förklarar Miriam. När familjen anordnade en ceremoni för hans tioåriga dödsdag var det första gången sedan begravningen som hon träffade Simons bästa vän från tiden han levde.

– Jag har inte orkat träffa honom förut, det skulle bli för jobbigt. Jag har fortfarande svårt att glädjas över att Simon har funnits. Innan hade jag foton av både honom och Julia uppsatta, men sen blev det så tydligt att Julia fortsatte åldras men inte Simon.

Hur tänker du på Simon i dag?

– Det är otroligt frustrerande att inte få reda på vad han skulle bli för person. Ibland är det det svåraste, att inte få se hur Simon hade varit i dag. I början kunde jag nästan förstå eller gissa hur han skulle vara. Det är en sorg, att inse att jag inte känner honom längre.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset