Det ståtliga tigerskelettet har ägaren Nicola Perrelli inskaffat på Kolmården.
Det ståtliga tigerskelettet har ägaren Nicola Perrelli inskaffat på Kolmården.

Inget retar aptiteten som att tvingas gå på museum. Björn af Kleen välkomnar Nicola Perrellis Museet.

Lagom avvägd.

Harmonierar.

Ett ståtligt tigerskelett utgör huvudattraktion på Museet på Birger Jarlsgatan. Ägaren Nicola Perrelli har köpt det för 50 000 kronor på Kolmården. Museet är alltså en nystartad bistro på Birger Jarlsgatan som lånar energi och rekvisita från lärdomsvärlden – närmast lägger man sig den naturhistoriska museinischen. Övriga vitrinskåp på Museet innefattar torkade växter och halvfranska bokband. Menyerna – vars fina trähållare ska härstamma från den österriska restaurang som gav världen schwarzwaldtårtan – rymmer också några faktarader om Hemingway och den
berömda femtiotalsbild där författarikonen triumferar med en nyfälld leopard. Visst är det lite småfånigt med nyöppnade Stockholmskrogar som försöker kompensera för en anrik historia med hjälp av nyinhandlade secondhandföremål. Men jag gillar ändå mixen av mat och museum. Inte minst eftersom museer med sina dammiga föremål och sina torra lärdomsambitioner är genuint aptitretande – ungefär som de mattelektioner som låg schemalagda just före lunch på högstadiet.
 
 Därför är museitemat en logisk fortsättning på den i krogvärlden nu allmänt etablerade biblioteksstilen. Och de franskt präglade rätterna har den ovanliga egenskapen att vara robust mättande och liksom finlemmat delikata på en och samma gång – i synnherhet förrättslistan med sina sex alternativ. En knaperstekt kalvbräss med murklor och friska gröna druvor för 165 är nyskapande utan att bli tillkämpad. Den klassiska gubbröran på smöstekt kavring för 135 kronor är varken majonnäsigt fet eller för stint omfångsrik. Museet har mognat snabbt. Även desserterna är komponerade med självförtroende: en bricka profiteroles med vaniljglass och mörk varm chokladsås för 105 smakar som ljuvligt frasiga minisemlor av kontinentalt snitt. Däremot lider varmrätterna fortfarande av barnsjukdomar: den annars fint rödvinsbrässerade oxkinden för 235 kronor kommer med tryffelpolenta som är mer rinnig än styvt krämig och min moules frites för 215 var aningen för fränt lökig i sin smak. Museiinredningen är lagom avvägd: tigerskelett och växtstilleben harmonierar fint med vita kakelplattor, ljusbruna lädersoffor och nougatfärgade draperier. Men det hade varit kul om personalen klädde sig mer som museivaktmästare, i mjällig sammetskavaj och galen professor-blick. 

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset