Mustapha Kallon smittades av ebola genom sin mamma, som arbetade som läkare i Sierra Leone.
Mustapha Kallon smittades av ebola genom sin mamma, som arbetade som läkare i Sierra Leone.

I dag är det ett år sedan ebolaepidemin i Sierra Leone förklarades besegrad. Mustapha Kallon är en av de 5 000 i landet som överlevde sjukdomen, nu kämpar han för att hjälpa Sierra Leone att resa sig igen. ”Direkt efter att jag skrevs ut började jag som frivillig hälsoarbetare. Jag kunde inte få sjukdomen igen och ville göra allt för att hjälpa mitt folk.”

Sierra Leone. I huvudstaden Freetown, som breder ut sig på bergssluttningar ner mot Atlantkusten, sitter Henry och gungar leende på sin barstol till reggaemusiken som flödar ur högtalarna. Han är dietist vid ett institut och stannar till här efter arbetsdagen för att fukta strupen med öl. Nu kan han se tillbaka på tiden då ebola lamslog landet.

– Jag gick inte till jobbet på ett helt år. Om människor pratade ute på stan stod de tjugo meter ifrån varandra och ropade. Många gick inte ut alls, säger han.

Människor undvek att söka vård av rädsla för att smittas. Många dog av obehandlade sjukdomar och skador.

De flesta drar nu en lättnadens suck. Andra, som miste anhöriga, bearbetar sorgen. De som fick ebola men överlevde lider fortfarande. Landets ekonomi är allt annat än god. I brist på annat kör många unga motorcykeltaxi.

Mustapha Kallon är koordinator för Sierra Leone Association of Ebola Survivors (SLAES) och en av 5 000 ebolaöverlevare i landet. Hans mamma var läkare och behandlade smittade i Freetown. Det fanns varken skyddsutrustning eller kunskap om att inte vidröra patienterna. Hon fick ebola och smittade sin familj – även Mustapha. Han berättar hur han blev allvarligt sjuk.

– Det var som ett helvete. Många dog runtomkring. Eftersom jag inte visade några livstecken stoppade de mig i en plastsäck. När de drog upp dragkedjan nös jag. Det räddade mitt liv, säger Mustapha Kallon.

LÄS MER: Så förvärrade superspridaren ebolaepidemin

Nu är han 28 år. Han förlorade sin lilla dotter, bägge föräldrarna och flera syskon. Överlevare fick lite pengar och en säck ris när de skrevs ut från sjukhusen. Sjukpenning finns inte, men i slutet av 2016 fick överlevare motsvarande tusen kronor. Tidigare omgavs överlevarna av ett stigma. Mustapha Kallon fick sparken när chefen fick veta att han hade ebola. Nu vill istället många umgås med överlevarna och höra deras berättelser.

– Direkt efter att jag skrevs ut började jag som frivillig hälsoarbetare. Jag kunde inte få sjukdomen igen.

Han berättar hur han nu vill göra allt han kan för att hjälpa andra.

– Idrott spelar en viktig roll. Vi har ordnat fotbollsmatcher för att människor ska knyta band till överlevare.

Ett lag från en gymnasieskola tränar under en förmiddag på Lumley Beach i Freetown. Mustapha Kallon arbetar i dag med att människor ska knyta band till överlevare – genom att till exempel anordna fotbollsmatcher.

Överlevarna bidrog starkt till att befria landet från smittan. Mustapha är fortfarande trött och hängig, får kraftig huvudvärk och har ständig värk kring revbenen. De flesta får nöja sig med vanliga värktabletter.

– Hälsofrågorna måste lyftas och människors förmåga att försörja sig stödjas. Ebolaöverlevare hamnar på gatan. De svälter och behöver matransoner, säger Mustapha Kallon.

Läkaren Frank Katambula från Uganda är medicinsk koordinator för Läkare utan gränser (MSF) i Freetown. I Hastings, 40 kilometer från Freetown, behandlades kvinnor och barn i MSF:s center. De hade feber, diarré, huvudvärk och muskelsmärtor. Inre blödningar gjorde att blod trängde ut från huden och kroppsöppningar.

– Situationen var allvarlig och reaktionerna långsamma. Regeringen hade inte tillräckliga resurser. När MSF gick ut internationellt och sa att läget var mycket allvarligt började världen ta det på allvar, berättar Frank Katambula.

Ebolavirus får fäste i kroppen och infektionen orsakar blödarfeber. Den smittade blir snabbt svårt sjuk och överlever inte utan vård. Omkring hälften dör.

I mikroskop ser viruset ut som en taggig mask. Det är en zoonos, ett virus som kan röra sig mellan djur och människor och överförs till människor vid jakt efter ”bushmeat”, kött från vilda djur. Apor får samma symtom av viruset som människor, medan fladdermöss enbart är reservoarer. Inledningen av reportaget i National Geographic i juli 2015 fångar känslan: ”Ingen förutsåg i december 2013, att den lille pojken som insjuknade i byn Méliando i Guinea, i Västafrika, skulle bli startpunkten för en fruktansvärd epidemi, som skulle ödelägga tre länder och leda till oro, rädsla och debatt över hela jorden.”

LÄS MER: Ebola anpassade sig till människor

Frank Katambula är övertygad om att det kommer nya utbrott:

– Positivt är att vi i Västafrika nu har bäst beredskap i världen att ta hand om ebola. Vi måste förbättra rutiner och sprida kunskap till hälsopersonal och befolkningen.

Staden Bo ligger i inlandet, 400 kilometer sydost om Freetown. Den är näst störst och kallas ofta ”Den andra huvudstaden”. Moses Larmin, Rosetta Kanneh och Dennis S. Karimu bor utanför Bo. Alla tre fick ebola. Dennis, som är ordförande för SLAES i Bo, svarar på frågan hur det är att få ebola jämfört med influensa:

– Det är tjugo gånger värre. En total svaghet, hög feber, diarré, aptitlöshet. Huvudvärken var fruktansvärd, säger Karimu och visar med ett plågat ansiktsuttryck att han höll båda händerna om huvudet.

– Det kändes som att det höll på att gå i bitar.

Moses Larmin, Rosetta Kanneh och Dennis S. Karimu var alla tre sjuka i ebola – och överlevde.

Lite energidryck och ett kex om dagen var allt vårdarna kunde få i dem.

– Släktingar och vänner kom och ville hälsa på när jag var sjuk. Jag sa till dem: ”Håll er borta från mig, rör inget här. Jag vill inte att ni ska dö!”, berättar Rosetta Kaneh.

De smittades hus sprayades med ett medel för att döda virus av utsänd personal iklädda heltäckande dräkter.

– Under två månader kunde jag inte se. Samtidigt dog min syster, som var familjens huvudsakliga försörjare. Min mamma har inte återhämtat sig efter all den här sorgen, berättar Rosetta Kaneh.

Även om de är friskförklarade lider de två år senare fortfarande av följdeffekter. SLAES räknar till 21 komplikationer, som svår huvudvärk, håravfall, smärta i kroppen och utebliven mens. Några får svåra magsmärtor och behöver opereras.

Moses, Rosetta och Dennis har memorerat de datum i november och december 2014, då de fick sjukdomen som skulle förändra deras liv för alltid.

Men de lever.

I dag hoppas de att deras arbete med att informera och berätta om överlevarnas situation kan leda till något gott.

LÄS MER: Rädslan för ebola växer i omvärlden

Ebolavirusets väg till Sierra Leone

2013 En pojke i Guinea som dör i december antas vara första offret för ebolaepidemin i Västafrika.

2014 WHO fastställer i mars att det är ebola. I maj rapporteras Sierra Leones första fall. Smittan sprids nu snabbt.

2015 Färre nya fall. I november förklarar Sierra Leone utbrottet över. Kort därefter sker miniutbrott.

2016 WHO förklarar 17 mars Sierra Leone ebolafritt. Cirka 4 000 har dött (11 000 totalt i Västafrika).

Källa: WHO

Sierra Leone

Invånare: Sju miljoner (2015).

Språk: Engelska, kreol, temne och mende.

Religion: Islam, kristendom.

Yta: 71 470 kvadratkilometer, ungefär en sjättedel så stort som Sverige.

BNP/invånare: 1 593 dollar (2015). Sverige: 48 199 dollar.

Medellivslängd: 48 år (män), 49 år (kvinnor).

Självständighet: 1961 (från Storbritannien).

Styrelseskick: Demokratisk republik.

President: Ernest Bai Koroma.

Källa: WHO

 

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset