Staden, där jag hade haft så roligt, höljdes i mörker, en dimma av obehag. Kvar fanns bara den mardrömslika känslan av ensamhet, skriver Agnes Arpi.
Staden, där jag hade haft så roligt, höljdes i mörker, en dimma av obehag. Kvar fanns bara den mardrömslika känslan av ensamhet, skriver Agnes Arpi.

Glädjen förbyttes i ångest, när jag kallsvettig och febrig låg och vred mig i kramper, utan att kunna sova mer än i korta stunder, skriver Agnes Arpi.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

I mina mardrömmar återkommer samma plats om och om igen. En tågstation, en lång backe ner mot havet, en nöjespir med åldrade attraktioner, en vacker stenstrand. En trevlig stad i södra England har blivit fond för hjärnans värsta scenarion.

Det var i slutet av sommaren 2015 som jag åkte dit. Jag skulle putsa på engelskan, och blev under några veckor student igen, med klasskamrater från Schweiz, Sydkorea och Colombia. Jag var där själv, och så roligt det var att få vara ny inför sammanhanget, utforska allt från början. Dricka öl och prata med människor med alla sorters livshistorier och språknivåer. I bakgrunden havet, ständigt närvarande.

LÄS MER: Agnes Arpi: Nej, acceptans är inte svaret på alla problem

När jag en dag plötsligt blev mycket sjuk var jag inte längre själv, utan bara väldigt ensam, och väldigt långt hemifrån. Glädjen förbyttes i ångest, när jag kallsvettig och febrig låg och vred mig i kramper, utan att kunna sova mer än i korta stunder. Symptom som jag aldrig tidigare hade upplevt, olikt allt annat. Med flera dagar kvar till hemresa blev det en prövning bara att ta sig ut och skaffa mat. Till slut stapplade jag ändå till skolan, där min lärare snabbt stuvade in både mig och sig själv i en taxi och tog med mig till en bekymrad läkare, som i sin tur gav mig tillräckligt starka tabletter för att jag skulle kunna ta mig till flygplatsen och hem. Där väntade oroliga anhöriga och en fruktansvärt långdragen kamp med sjukvården.

Med det bleknade de goda minnena snabbt. Staden, där jag hade haft så roligt, höljdes i mörker, en dimma av obehag. Kvar fanns bara den mardrömslika känslan av ensamhet i skrynkliga lakan och småtimmarnas overklighet. Platsen laddades med olust. Tågstationen, piren, stranden – silhuetten blev en påminnelse om de där vidriga dygnen.

LÄS MER: Agnes Arpi: Vänskap lika komplext som kärleksrelationer

”En dag ska jag återvända”, har jag sagt så många gånger under de nästan två år som gått. En tanke om att återta staden från det egna minnet, konfrontera mardrömmarna och ersätta dem med något annat.

Så dyker till slut tillfället upp. En möjlighet att omvandla tanke till handling, och jag åker. Tar tåget från flygplatsen. Hjärtklappning när jag går av på tågstationen, händernas nervositet när jag når backen och åter ser det solglittrande havet med sin gamla pir. Precis som i minnet, fast ändå inte. Färgerna är annorlunda, luften lättare att andas.

Min gamla lärare bjuder hem mig på lunch. Senast vi sågs var när han var tvungen att lämna mig hos läkaren efter timmar i väntrummet. ”Du var så fruktansvärt sjuk” säger han, när vi dricker te i soffan efter maten. ”Nu skapar vi ett nytt minne” säger jag. På gatorna är det konstfestival. Överallt lukten av friterad fisk. Havet slår in över stenarna på stranden. I en livlig brittisk bar försvinner mardrömmarna. Ljuset återvänder till scenen. Platsen blir en plats bland andra, och jag kan lämna den bakom mig.

Agnes Arpi 

+ Medmänsklighet. Människor som ställer upp när det verkligen behövs.

– Flygrädsla. Fortfarande flygrädd, flyger ändå, lider varje gång.

LÄS MER: Agnes Arpi: Sjukvården måste sluta avfärda mödrarna som hysteriska våp

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset