Jag undrar om föräldrar i dessa områden ens kan komma i närheten av att tänka sig hur det är att frukta för sina barns liv varje dag, skriver Metros kolumnist Evyn Redar.
Jag undrar om föräldrar i dessa områden ens kan komma i närheten av att tänka sig hur det är att frukta för sina barns liv varje dag, skriver Metros kolumnist Evyn Redar.

Det har kommit till en punkt där jag inte längre blir förvånad eller ens reagerar när det kommer nyhetsnotiser på mobilen om ännu en ung person som skjutits till döds, skriver Evyn Redar.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Jag vet inte vad jag ska säga längre. Eller skriva. Eller känna… Jag är helt och hållet tom på ord. Det har kommit till en punkt där jag inte längre blir förvånad eller ens reagerar när det kommer nyhetsnotiser på mobilen om ännu en ung person som skjutits till döds. Hur har vi låtit det gå så långt? Hur har vi hamnat här? Vem ska bära ansvaret? Det pekas finger åt alla håll samtidigt som fler liv skördas och inget görs. Absolut ingenting. Eller saker kanske sker på högre nivåer, saker jag inte vet om.

Diskussioner kanske hålls i kammaren och konkreta förslag kanske läggs fram. Men det är inget jag ser eller känner av än så länge. Just nu känns det bara som att man väntar på nästa samtal om att någon gått bort. Jag vet inte exakt hur många kolumner jag skrivit om skjutningarna och ungas liv i förorterna. Men jag vet att jag skrivit ett antal och att jag redan sagt allt jag tänker, känner och tycker om det som sker. Jag har inga undangömda ord att gräva fram till den här texten. Just nu skriver jag bara för att jag inte kan sitta och hålla käften.

LÄS MER: Män som hatar kvinnor har inte bara klippkort i mörka parker

Jag önskar att jag satt på olika förslag och idéer om hur vi som privatpersoner kan försöka påverka situationen men hopplösheten är så pass närvarande. Länge har jag sparkat uppåt mot makthavarna, sagt att allt ansvar ligger hos dem. Men vad gör vi om de inte lyssnar? Jag ser hur lokala organisationer tar tag i problemet och gör det bästa de kan. Det hålls samtal, demonstrationer och folk skriker sig hesa i hopp om förändring. Men snart tar energin slut, om den inte redan gjort det. Vem orkar skrika samtidigt som den bär på sorgen av att ha mist sin bror, vän och son? Vi kanske behöver andra röster. Vi kanske behöver hjälp från folk som bor i andra områden.

Folk som haft privilegiet att kunna växa upp på en plats där situationer som dessa enbart är nyhetsartiklar och siffror i statistiken. Jag undrar om föräldrar i dessa områden ens kan komma i närheten av att tänka sig hur det är att frukta för sina barns liv varje dag. När ni vinkar hejdå till er son när han ska hemifrån, slås ni då av rädslan att det kanske är sista gången ni får göra det? Jag tror inte det. Det är nog omöjligt att försöka sätta sig in hur den tanken är. Men hoppas ni ändå kan försöka förstå att detta är vardag för flera mammor och pappor. Är det jag skriver nu ett rop på hjälp från de som har mer styrka? Jag vet inte. Just nu har jag absolut inget tänk bakom mina ord. Jag skriver bara för att jag inte kan hålla käften.

LÄS MER: Viktor Banke: Vi måste lämna osäkerheten om hedersförtryck

En tanke jag dock inte kan komma ifrån är vad framtiden betytt för dessa killar. Hade de en plan, en vision, en dröm om vad deras liv skulle ta dom? Drömde de om familj, barn och barnbarn? Hade de planer om karriär, resor och allt annat som är vardagstankar för de flesta, eller hade de tappat hoppet för längesen? Vad svaret än är på de frågorna så har vi ett ansvar att aldrig glömma dem. Vi som samhälle måste se till att skapa en stark framtidstro innan flera framtider tas ifrån oss. Hur vet jag inte. Men jag skriver för att jag inte kan hålla käften.

+ Women’s march
 Moderaterna som ens kan tänka sig ha en diskussion om att regera med SD

LÄS MER: Här är bostadsköerna du kan ställa dig i kö till innan du är 18

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset