När en moské i Eskilstuna börjar brinna finns det människor som sitter framför sina datorer och jublar. Jack Werner skriver om hur allt färre självklarheter framstår som självklara, när klimatet i Sverige hårdnar.

Att växa upp är att inse att inget är självklart. När jag var liten hade jag till exempel en stark men diffus känsla av att alla vuxna var ganska snälla ändå. De ville bara se sina dagar passera utan större problem, och de flesta var redo att hjälpa en hitta hem om man gått vilse.

Som ung tonåring lärde jag mig om de mänskliga rättigheterna, och fick intrycket av att det egentligen var bortkastat att de ens var nedskrivna. De var ju självklarheter – att alla skulle få leva som de ville, tro på vad de ville, älska vem de ville. Att de fanns nedpräntade i viktiga papper kändes som om det hade förbjudits att gå naken till skolan – överflödigt.

Sådana där idéer har jag fortfarande, men en efter en faller de. Jag inser att folk kanske inte hade varit så snälla mot mig om jag hade ett annat kön eller hudfärg. Att de mänskliga rättigheterna i vissa länder inte är värda pappret de är skrivna på, och att det till och med i Sverige finns många som förkastar dem.

Och nu, helt nyss, försvann en ny självklarhet för mig. Alla tycker inte det är fel med mordbränder.

”hahahahahaha helstekta äckel.... Heja den som gjort det!”
”I juletid sker mirakel! Tack tomten! ;)”
”Bragdmedalj hoppas jag för denna sak”

I en sluten   Facebook-grupp vars namn innehåller orden ”regeringens invandringspolitik” är julstämningen ett faktum, sedan en misstänkt mordbrand härjat en moské i Eskilstuna. Det är inte bara där svenskar jublar över terrorattentatet – de muntra inläggen på Facebook-sidan ”Nej Tack ! Till moské i Sverige” (sic) har fått stor uppmärksamhet – men det är en liten och sluten grupp, och jag undrar hur många fler sådana det finns. Hur många fler som går under radarn.

Jag undrar hur många det är som i dag myser över att terrorister med våld begränsar den svenska religionsfriheten. Jag tror inte att det är någon folklig attityd – tvärtom, precis som de forskare som på DN Debatt nyligen varnade för tolka de mest extrema åsikterna på sociala medier som representativa för någon större mängd människor tror jag man ska ta dem med en nypa salt.

Men ändå. I den slutna gruppen som heter något med ”regeringens invandringspolitik” finns en omröstning, där gruppens administratör ställt frågan om medlemmarna skulle vilja ”träffa likasinnade på lokala möten.” 72 av gruppens medlemmar har uppgett att de bor i Skåne och vill ses, ytterligare 52 i Stockholm och 41 i Göteborg.

Och visst, 72 är inte så många. Men om de där 72 personerna inte tycker det är fel att sätta eld på lokaler där människor ber så är de faktiskt tillräckligt många för att göra mig orolig.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset