Ibland finns meningen, och vägen framåt, i att försöka förändra det man inte kan acceptera, snarare än att acceptera det man inte kan förändra, skriver Agnes Arpi.
Ibland finns meningen, och vägen framåt, i att försöka förändra det man inte kan acceptera, snarare än att acceptera det man inte kan förändra, skriver Agnes Arpi.

"Acceptans" har blivit en floskel som missbrukas flitigt – framför allt inom sjukvården, skriver Agnes Arpi.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

”Acceptans” är ett positivt laddat ord, och många skulle säga att det är något eftersträvansvärt. Men ordet har flera betydelser, och man ska vara vaksam på när begrepp som dessa slutar att vara ett alternativ bland flera för hur man ska förhålla sig till livet. Man ska vara vaksam på när samhället skaffar sig nya dogmer.

Ett område där ordet acceptans missbrukas flitigt är sjukvården, där det har blivit nästintill synonymt med att hantera smärta, sjukdom och förluster. Med bilder och broschyrer förklaras att acceptans är steget som måste tas för att komma vidare. Hur det ska gå till får man inte alltid veta, det finns det inte resurser till, men ordet låter ju himla tjusigt, och kan därför användas oreflekterat.

Hur skulle acceptans kunna vara fel? Människor som lider av alla möjliga saker som man kan lida av – nu för tiden kan de alla få höra att de ska acceptera, oavsett de individuella förutsättningarna och oavsett vilka de själva är. Denna uppmaning kommer även inför sådant som inte alls borde accepteras, till exempel när man lider mer än nödvändigt på grund av brister i vården.

LÄS MER: Agnes Arpi: Sjukvården måste sluta avfärda mödrarna som hysteriska våp

De som på olika sätt jobbar professionellt med acceptans, till exempel KBT-psykologer och andra närliggande yrkesgrupper som sysslar med ACT (Acceptance and commitment therapy), brukar här någonstans påpeka att det är en orättvis missuppfattning att reagera mot själva ordet, när det bakom det finns ett helt teoribygge, en terapiform, som kan hjälpa människor.

De saknar inte poänger. Det är sant att det ofta finns en bredare och djupare kunskap och förståelse knuten till populära begrepp som acceptans, men nu är det inte så begreppet används i allmänhet, inte heller inom sjukvården. I praktiken har acceptans blivit en floskel, som ändå antas säga något allmängiltigt om människors förmåga att utvecklas. Och i praktiken får de människor som förväntas acceptera allt möjligt sällan tillgång till teorin bakom. I stället lärs acceptans-läxorna ut i en så förenklad version att det riskerar att bli ”köra ner i halsen” snarare än ”hjälpa individen till ett bättre liv”.

När acceptans dessutom upphöjs till det mest upplysta sättet att hantera problem blir det en norm, där människor kan uppleva att de misslyckas om de inte kan prestera acceptans inför sina erfarenheter och sitt lidande.

Det finns förstås också gott om exempel på människor som har hittat riktning, styrka och vägar framåt genom olika varianter av acceptans, men det är inte en universallösning, och det passar inte alla. Ändå är det precis så det har börjat låta, när acceptans används slentrianmässigt som svaret på alla frågor. Men ibland finns meningen, och vägen framåt, i att försöka förändra det man inte kan acceptera, snarare än att acceptera det man inte kan förändra. Människor är och förblir olika.

+ Ingrid Sjöstrands dikt ”Elda under din vrede” från 1979. Stina Velocettes låt med samma namn från 2017.

– ”Förlåtelse” är ett annat ord som ideligen missbrukas. Man kan förlåta, men man är inte tvungen att förlåta, dem som har gjort en illa. Det är okej att inte förlåta.

LÄS MER: Viktor Banke: Vi får aldrig acceptera onaturlig stress som en del av våra liv

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om Sjukvård