”Att påstå att den som vill förbättra sina och andras arbetsvillkor är en trött slöfock har varit standard för industripampar, journalister och politiker i över 150 år,” skriver Nina Åkestam. ”När förändringarna sen är gjorda tycker alla att de är toppen.”

Ni är inte för kräsna? frågar journalisten. Den intervjuade är en 23-åring som har engagerat sig i facket efter att ha jobbat under hopplösa villkor i flera år. När vikariat staplades på varandra och Oscar tvingades sitta med mobilen i handen i väntan på ett besked om att han kanske skulle få jobba, och ändå inte tjänade tillräckligt för att flytta hemifrån, fick han nog. Hans reaktion låter ganska rimlig. Ändå hänger den där. Frågan. Borde verkligen unga människor ställa sådana krav på sina arbetsgivare? Är det inte så att de i själva verket är lata? Borde de kanske inte vara tacksamma för att de över huvud taget har ett jobb, när så många står utan?

Nu är inte den journalisten direkt först på bollen. Att påstå att den som vill förbättra sina och andras arbetsvillkor är en trött slöfock har varit standard för industripampar, journalister och politiker i över 150 år. När förändringarna sen är gjorda tycker alla att de är toppen.

I mitten på 1800-talet stod Sverige inför den största ekonomiska omställningen någonsin. Den industriella revolutionen flyttade folk från landsorten till stadens fabriker och skapade mer tillväxt och välstånd än någon hade kunnat drömma om tidigare. De sociala problemen som följde, där många jobbade under värdelösa villkor till usla löner, medan den ekonomiska tillväxten i första hand tillföll några få, blev startskottet för arbetarrörelsen.

Några decennier senare hade människor som 23-åriga Oscar, trots högljudda protester från industrin, lyckats driva igenom reformer vi nu tar för givet: åtta timmars arbetsdag. Semester. Anställningstrygghet. Då pratades det också om bortskämdhet, lathet och moralens förfall. Idag är den svenska modellen något de flesta av oss är stolta över. Därför känns det så otroligt historielöst att vi står här igen. Att vi nu återigen ska vara så tacksamma för chansen att få försörja oss själva att det är bortskämt att vilja må bra samtidigt, och få okej betalt för sin insats. Att vi igen tror på industriföreträdare som påstår att förbättringar för dem som jobbar kommer att leda till ekonomisk undergång, precis som när barnarbete började regleras år 1833.  

Det är ovärdigt och onödigt. Faktum är att den ekonomiska utvecklingen de senaste decennierna är mycket större än under den industriella revolutionen. Som samhälle har vi både pengar och möjligheter att göra bättre ifrån oss. Om några decennier hoppas jag att vi kommer att se tillbaka på den här tiden, och den där journalistens fråga, som lika onödigt obegripliga som när talesmän för industrin i England på 1840-talet påstod att införandet av 12 timmars arbetsdag skulle leda till att ”egendomen, religionen, familjen och samhället voro i fara!” 
 

+ Line-upen inför Popaganda 29-30 augusti. Så bra!

– Att sommaren snart är slut. Våga vägra långbyxor!

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset