Saker man lär sig om skribenten Marcus Birro bara genom en snabbgoogling: Att han älskar fotboll och Gud. Att han haft svåra problem med spriten, att han lidit av ofrivillig barnlöshet. Att han nyss separerat från sin fru och att han ofta, till exempel nu, mår apa.

Sådant får man vanligen veta om någon först efter många års vänskap. Men en del människor saknar skyddsbarriärer. Deras hjärtan sitter fast utanpå. De skaver mot omvärlden med sin köttighet. Man kan se det där redan i små barn. I de ensamma som inte riktigt får vara med. I de känsliga som obarmhärtigt hackas sönder varenda dag. I de trasiga som byter skola och kanske till och med vågar unna sig dagdrömmen om att allt skall bli annorlunda, och som sedan genast blir mobbade i den nya skolan också.

Ibland fortsätter skolgården uppenbarligen i vuxen ålder. Marcus Birro har offentligt skrivit en hel rad dumheter, om tiggare, invandrare och islam. Det kan man kritisera. Men det är det få som gör. De flesta tar inte honom på allvar numera, de är inte rädda för honom. De vet att han inte har någon egentlig makt längre, ingen egentlig plattform. Han har nu på kort tid fått sparken från sitt krönikörsjobb för Expressen, hans bokförlag har sagt upp kontraktet med honom, fotbollssajten han skrev för har avslutat samarbetet. Hans karriär ligger i diket. Ju sämre det går för honom, desto hånfullare blir folk. De dras till det där hudlösa, som hungriga fnissande hyenor.

På sociala medier sprider de sådant hans fru sagt till honom på Facebook, tillsammans med skadeglada kommentarer. De tar en förskrämd liten paus när någon av dem upptäcker att han just skrivit saker som skulle kunna tolkas som att han är självmordsbenägen, men snart är de igång igen. En del är till och med missnöjda över att andra visat något slags tillfällig hänsyn: "Alltså detta att en inte skulle få gotta sig i vidriga personers misär”.

Jag kommer ihåg för åtta år sedan, när bloggar fortfarande var något nytt. Marcus Birro skrev då ett inlägg om hur förbannad han var på folk som skyller sina problem på invandringen. Det är så sorgligt att han själv hamnat där. Men allra sorgligast är att beskåda antirasisterna som Marcus Birro retade upp under sin tid på Expressen, och hur lätt det är för dem att frångå sina fina principer om tolerans och allas rätt att vara den de är, bara för att de tycker att någon är en tönt.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset