Det finns få uttryck som gör mig så trött som “det är väldigt vitt här”, skriver Nina Åkestam.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

“Det är väldigt vitt här.” Den kommentaren har blivit allt vanligare de senaste månaderna. På sociala medier, på fester. I de allra flesta fall yttrad av någon som själv är vit. Det finns få uttryck som gör mig så trött.

Vithetsnormen är en av vår världs mest akuta problem. Idén att en liten del av jordens befolkning anses vara det ”vanliga” eller ”rätta”, medan den stora majoriteten ses som ”något annat”, är inte bara befängd. Den begränsar människor i det vardagliga, som vem som kan hitta passande produkter i sminkdisken, och i det livsavgörande, som vilka karriärvägar som står öppna. Ytterst är vithetsnormen livsfarlig. Den gör det möjligt att reducera människor till mindre än just det. Vi har sett det i historien, från den transatlantiska slavhandeln till massvälten i Indien 1943. Och vi ser det idag, från alla de fall av brutalt polisvåld som Black Lives Matter-rörelsen uppmärksammar i USA, till de rasistiskt motiverade våldsbrott som sker i Sverige.

LÄS MER: Nina Åkestam: Det är dags att ersätta Viktväktarna med Hjärnväktarna

Att bekämpa detta fruktansvärda system ligger på oss alla. Lika lite som jämställdhet är en kvinnofråga är antirasism en fråga för rasifierade. De som drabbas av våldet och rasismen måste forma och leda kampen, men de som inte gör det måste föra den. De måste lyssna, förstå, rannsaka och förändra.

Att säga ”det är väldigt vitt här” gör inget av det. I bästa fall är det ett tafatt försök till analys. I värsta fall är det ett sätt att friskriva sig från ansvar. För av alla dessa ”det var väldigt vitt här” jag har hört, har få följts av ett försök till förändring. Snarare handlar det om att positionera sig själv som medveten om sina egna privilegier, för att slippa göra något åt dem. Återigen läggs ansvaret någon annanstans; hos värdinnan, hos trådstartaren, hos någon av dina kompisar som bara umgås med andra vita.

LÄS MER: Nina Åkestam: Låt 2018 bli året när vi inser att en debattör aldrig är bättre än sin egen svans

Men förändring börjar inte med att folk säger rätt saker. Förändring börjar med att någon gör något annorlunda. Bjuder med en kompis. Tipsar om en författare. Genomför en professionell rekryteringsprocess. Säger ifrån när någon beter sig rasistiskt på tunnelbanan. Först då kan vi börja prata om ett faktiskt bidrag till en bättre värld.
Plus: Stulen identitet. Skarpt Instagramkonto för kritiska perspektiv på adoption.

Minus: Snack utan verkstad. Vi har varken tid eller råd med det.

Nina Åkestam

 ”Folk tror att jag är ganska sval” – möt Metros kolumnist Nina Åkestam i videon nedan

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset